På en pressträff meddelade migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) att regeringen ska lansera en internationell informationskampanj för att minska invandringen. Henrik Vinge (SD), som också deltog på pressträffen, fyllde i med att åtgärden är viktig för att "få ett minskat asyltryck på Sverige". Socialdemokraternas Anders Ygeman sade sig vara kritisk – till att "regeringen inte går fram fortare" (SvD, 24/1).

För det första är eventuella migranter, med mobiltelefoner och internet, i regel välinformerade. De behöver inte särskilda kampanjer för att känna till att det blivit svårare att få uppehållstillstånd här. För det andra är det så typiskt för den politiska debatten i Sverige, att när den väl svänger, svänger det 180 grader. Från att det knappt talades om migrationsrelaterade problem tidigare, tävlar nu de politiska partierna om att vara migrationsskeptiker. I själva verket är invandring varken bara bra eller bara dåligt, det är ett komplext politiskt fält. 

Dåligt fungerande integration och hög arbetslöshet – och därmed bidragsberoende – får naturligtvis stora samhällseffekter. Varningssignalerna fanns tidigt där, men politiskt var det länge gångbart att endast lyfta fram det positiva. Så sent som för några år sedan marknadsfördes Sverige, av svenska ambassader i länder som Jordanien, med informationskampanjer om de svenska bidragssystemen.

Den positiva andan till trots växte problemen i de så kallade utanförskapsområdena. Växte gjorde även det främlingsfientliga missnöjespartiet. 

Nuvarande regering, med Tidöavtalet där Sverigedemokraterna har haft stor inverkan på invandringspolitiken, missar inte ett tillfälle att berätta om "paradigmskiftet" och att man verkligen vill stänga dörren.

Men invandring har som sagt aldrig varit en svartvit fråga. Att bara tala om invandring i negativa termer är även det destruktivt. 

För drygt ett år sedan släppte Svenskt näringsliv rapporten "Utländska masterstudenter och doktorander lämnar Sverige". Om Sverige ska kunna konkurrera genom kunskap och innovation behöver vi fortsatt kunna attrahera, rekrytera och behålla spetskompetens. I Tidöavtalet nämns visserligen att "särskilda bestämmelser" för doktorander och forskare kan undersökas. Risken är bara att skrivelser om "återvandring", och den ensidiga politiska debatten, sätter bilden av att Sveriges regering ser invandring i sig som ett bekymmer.

Och som nu, med en överflödig "informationskampanj" till omvärlden för att ytterligare betona "kom inte hit".