I en ledarkrönika (UNT 20/7) berättade vi om hur Joe Bidens otålighet och order om snabb reträtt av amerikansk trupp från Afghanistan skulle orsaka misär. Hastigheten med vilket det infriats kom dock som en förvåning.
Talibanerna har under de senaste veckorna tagit kontroll över mycket stora delar av landet. USA och Storbritannien beslutade under torsdagen att skicka ned nya trupper, men endast för att hjälpa till med att plocka hem civil personal. Bortsett från hastigheten har dock inget förvånat med talibanernas framfart. Deras karaktäristiska grymhet är bekant, och det afghanska samhället svagt utan stöd från omvärlden.
Under de senaste åren har regeringen i Kabul successivt arbetat för att bryta lokala krigsherrars makt i provinserna. Arbetet, som var helt nödvändigt för att skapa en fungerande stat, förutsatte samtidigt hjälp från omvärlden för att bibehålla stabiliteten i landet. Krigsherrarna, som tidigare varit viktiga i kampen mot talibanerna, är nu inte bara svagare utan deras lojalitet mot regeringen i Kabul har vittrat.
Samtidigt som Biden lämnat regeringen i Kabul åt sitt öde har andra länder lagt sig i konflikten men inte sällan på talibanernas sida. Pakistan har länge haft täta band till talibanerna, vars ledare under längre tid bott i landet, och anklagas för att understödja talibanerna militärt – något de förnekar. Även Iran, vars relation till talibanerna är komplicerat av religiösa olikheter, och Kina har på olika sätt knutit band till talibanerna, de sistnämnda i syfte att få hjälp med "säkerheten" längs landets gemensamma gräns vilken folkgruppen uigurer befolkar båda sidor om.
FN:s säkerhetsråd fördömde i början av förra veckan det skenande våldet och de hänsynslösa attackerna på civila, och betonade att man inte stödjer ett återupprättande av den Islamistiska Emiraten, vilket talibanerna kallade landet under sina fem år vid makten (1996-2001). Man betonade samtidigt vikten av att eventuella fredssamtal ska vara "ledda och ägda" av Afghanistan, vilket tyder på en ovilja att blanda sig i konflikten på riktigt.
För talibanerna är detta en seger, och det finns lite som tyder på att de skulle hejdas innan de ockuperat huvudstaden Kabul och omkullkastat den kvarvarande regeringen. Förtrycket som kommer följa går att förutsäga med ungefär samma säkerhet som talibanernas framfart, och etniska, religiösa och sexuella minoriteter är i störst fara. FN och omvärlden verkar återigen stå bredvid när grymheten triumferar.