Efter den senaste tidens koranbränningar bjöd utrikesminister Tobias Billström (M) in Islamiska konferensorganisationen (IKO) till ett möte för att diskutera Sveriges arbete emot islamofobi och för att redogöra för den svenska yttrandefriheten. IKO, som består av 57 medlemsstater, krävde tidigare i juli åtgärder för att förhindra fler koranbränningar.
Inbjudan fick justitieutskottets ordförande Richard Jomshof (SD) att reagera. Under måndagen (17/7) skrev han i en kommentar till DN att regeringen och SD “verkar ha olika syn på frågan om islams inflytande i Sverige och Europa” och att Sverige inte ska inskränka på vår yttrandefrihet. Att SD:s syn på muslimer skiljer sig från många andra partiers är knappast något nytt. Men utrikesministerns möte med IKO går inte heller ut på att förbjuda koranbränningar eller inskränka yttrandefriheten. Att behandla situationen som det är underligt.
Det är inte konstigt att SD, ett parti som vuxit till största del på grund av sitt motstånd mot invandring, tar varje chans att markera mot regeringen i dessa frågor. Partiets väljarstöd har i opinionsundersökningar minskat med 3,4 procentenheter sedan valet och de tar därför varje chans att distansera sig från det regeringsunderlag de ännu är största parti i.
Man vill fortsätta framstå som ett oppositionsparti och som att man inte är en del av “etablissemanget”. En svår uppgift när en 62 sidor lång överenskommelse, gemensamma presskonferenser och tjänstemän i regeringskansliet pekar på raka motsatsen.
Frågan om mötet med IKO omfattas inte av Tidöavtalet men till DN säger Jomshof att han förutsätter att regeringen “är införstådda” med SD:s oro. Att ett “oppositionsparti” vill att regeringen ska ta hänsyn till deras politiska ståndpunkter ger inte ett intryck av självständighet.
Väljarna förstår att Sverigedemokraterna låst fast sig med regeringen, oavsett hur många gånger de hotar med att fälla dem. Att partiet skulle föredra en regering där Magdalena Andersson (S) är statsminister är det nog ingen som tror. Men hur många gånger kan man faktiskt ropa varg innan man förlorat allt förhandlingsutrymme? Att hota med regeringskris är slagkraftigt första gångerna men det blir snabbt tjatigt.
Men kanske är det vad som händer när ett enfrågeparti får komma in i värmen. Det politiska hantverket kommer aldrig att komma lika naturligt som de starka ord och tomma hot som gjorde partiet stort. Det är inte konstigt att det försvårar arbetet i det de kallar för opposition.