Ledare: Att reta upp både SD och näringslivet är ett gott betyg

Det fanns med som en punkt i Tidöavtalet, och redan i höstas biföll riksdagen propositionen ”Ett höjt försörjningskrav för invandrare”. Det uttalade syftet var att genom höjda inkomstkrav för att beviljas arbetstillstånd komma åt fusk i systemet. Och i praktiken också utestänga många icke-EU-medborgare från den svenska arbetsmarknaden.

I Tidöavtalet slogs det fast att arbetstillstånd bara skulle beviljas för anställningar där lönen uppgår till minst svensk medianlön, vilket motsvarar en månadslön på ungefär 33 000 kronor. Om det hade blivit verklighet, skulle visserligen ingenjörerna och programmerarna fortfarande få arbetstillstånd.

Däremot skulle det ha blivit betydligt kärvare för bland annat skogsindustrin, besöksnäringen och delar av vårdsektorn. Det är branscher där arbetskraft utifrån spelar stor roll, men där lönen för många anställningar ligger under den svenska medianlönen. I praktiken skulle ett sådant inkomstkrav bli ett stopp för stora delar av vår nuvarande arbetskraftsinvandring.

Detta verkar regeringen till slut ha insett och dessutom förstått att ibland (oftast?) är det rimligare att se till landets väl och ve, än att vara Sverigedemokraterna till lags. För när man den 4 maj presenterade mer preciserade krav, hade inkomstgolvet för arbetstillstånd sänkts betänkligt.

I den promemoria som nu går ut på remiss, föreslås ett försörjningskrav på 80 procent av medianlönen i Sverige, vilket för närvarande innebär motsvarande en månadslön på 26 560 kronor i månaden. Kravet ska enligt förslaget gälla från 1 oktober i år.

Det är ett betydande fall framåt jämfört med ursprungsförslaget och gissningsvis är det Liberalerna som kämpat hårt för att sänka inkomstgränsen. De andra två regeringspartierna har en betydligt mer njugg hållning till arbetskraftsinvandring och vad Sverigedemokraterna tycker är ingen hemlighet.

Kritiken från Svenskt Näringsliv och Almega är fortfarande frän, men inte lika allvarlig som tidigare. Almega varnar till exempel för att det nya inkomstkravet kommer att vara högre än avtalade heltidslöner inom ”bland annat städ och service”.

Men det är också inom låglöneyrken som fusket med arbetstillstånd har varit mest utbrett och där man trots goda föresatser inte lyckats stävja utnyttjandet av arbetskraft.

Något undantag för bristyrken finns fortfarande inte, vilket är problematiskt. Det borde ha varit på plats samtidigt som försörjningskravet införs. Och även om ett ännu lägre lönekrav hade varit att föredra, blir skadeverkningarna nu betydligt mindre. Att både Sverigedemokraterna å ena sidan nog är missnöjda och Svenskt Näringsliv och Almega å andra sidan, är bevis nog för att regeringen ändå hamnat hyfsat rätt.