En historisk dag. ”Sverige försvaras bäst inom Nato”, avslutade statsminister Magdalena Andersson sitt anförande i Riksdagens kammare. Det var en dag för Sverige att visa upp enighet, i solidaritet med det krigsdrabbade Ukraina och med grannlandet Finland som beslutat om sin ansökan till Nato dagen innan. Enigheten är också en tydlig signal till den hotande och hetsande ryska regimen som hävdar beslutanderätt över svensk och finsk säkerhetspolitik.
Ingen har personifierat den svenska enigheten som oppositionsledaren Ulf Kristersson (M). Efter att för två månader sedan (18/3) sagt sig avse att ”lämna in en ansökan till Nato efter en valseger” tog han två steg tillbaka för att låta regeringspartiet S ha sin interna process i fred.
Det måste ha varit frestande ibland, att dela ut nålstick om socialdemokratiska vedermödor, om att ”nu passar det, det vi sedan länge stått bakom”. Men Kristersson valde att besöka en militärövning med Magdalena Andersson i största samförstånd. Han övergick till hyllningar i den numera berömda ”partiledardebatten” i SVT:s Agenda, vilket fortsatte under måndagens anförande fram till den gemensamma pressträffen där det historiska beslutet meddelades. I slutändan kan det också gynna hans eget parti, att sätta Sverige främst.
Många resonerade på samma sätt i Riksdagen. Alla utom en, om man ska vara noga. Det finns ju två partier som motsatt sig en Natoansökan. Miljöpartiets språkrör Per Bolund valde först att tala om den ryska aggressionen och om vikten att slopa importen av fossila bränslen. Sedan ställde han sig bakom den säkerhetspolitiska kommitténs bedömningar om ett drastiskt förändrat säkerhetsläge. Slutligen sade han sig ha respekt för att olika bedömningar kan göras och att MP landat i att ”det negativa överväger” vad gäller Nato.
Nooshi Dadgostar (V) valde i stället att gå till attack. Hon kallade kommitténs slutsatser en ”pamflett” som tagits fram ”över huvudet på väljarna”. Hon fortsatte sedan med att sprida missuppfattningar om kärnvapen och om svenska soldaters deltagande i utländska krigsoperationer.
V-ledaren gör som hon brukar, ser en möjlighet att plocka poäng i en fråga där hon ensam går emot, samtidigt som undersökningar visar ett tiotals procent ”tycker som hon”. Tillfället var dock illa valt. Det är helt legitimt att som V tycka att väljarna borde få ta ställning till Nato, i ett val eller en folkomröstning. Men just denna dag rådde en högtidlighet och ett allvar i salen som kanske inte setts sedan andra världskriget. Enigheten noteras i Helsingfors, Moskva och Washington. Det gör också oenigheten.