I måndags presenterades kärnkraftsutredningen. Kostnaden för fyra till fem nya reaktorer skulle hamna på 400 miljarder kronor och förslaget är att staten ska bidra med 300 miljarder genom lån. Halva riksdagen börjar genast mobilisera inför valet 2026, med detta ”enorma slöseri med skattebetalarnas pengar” som bränsle.
Kärnkraften kan med andra ord gå samma väg som höghastighetstågen och följas av den havsbaserade vindkraften. Vad händer sedan med det gröna stålet i Norrbotten, som bara i en första fas kommer att kosta oss mellan 225 och 475 miljarder kronor? Riskerna gås igenom i magasinet Fokus (15/8). Vad Sverige än satsar på för elektrifieringen, att klara omställningen, kommer det att få kritik. Hur många sjuksköterskor kan detta bekosta?
Det är inte bara Sverige. Om man lyfter blicken ser man att Kinas president Xi Jinpings mål om att bli världens centrum 2049, till 100-årsjubileet av Kommunistpartiets maktövertagande, är på väg att uppfyllas. Med råge, kan tilläggas. Kina vinner närmast på walkover med 4 000 mil snabbtåg, nya städer, broar och tunnlar och den hägrande Sidenvägen, världens största infrastrukturprojekt alla kategorier.
En fullt legitim invändning är att detta åstadkoms utan demokratiska processer och med mycket tveksam hänsyn till miljön och arbetarnas villkor. Men det är inte ens en tävling, EU och Nordamerika förmår inte att utmana Kina.
Under 1900-talet byggde USA sitt fantastiska vägnät som nu håller på att vittra sönder. Under 2000-talet är staden New York fortfarande långt ifrån klar med den tunnelbanegren som ska täcka östra Manhattan, trots kostnader på hundratals miljarder kronor, mutanklagelser och rättsprocesser.
Sveriges största kärnkraftsreaktor, Oskarshamn 3, började byggas 1980 och var i drift 1985 till en totalkostnad av 15 miljarder kronor. Det motsvarar runt 55 miljarder i dag och nya säkerhetskrav har tillkommit efter olyckor som den i Japan 2011.
Den som ändå vill satsa på framtiden måste faktiskt våga investera. Västländer måste dessutom passa på medan de ännu har kreditgivarnas förtroende. Annars lämnas taktpinnen över för gott till auktoritära krafter, i värsta fall också inom de egna länderna.
Det krävdes ett krig för att EU skulle påbörja en process som i alla fall liknar en samsyn om framtiden. Kanske kan det leda till konkret handling på fler områden? Och kanske kan de åtta svenska partierna – om än tillfälligt – ta på sig ett par glasögon från 1960-talet, komma överens och bygga något för framtiden. Det kommer att kännas ovant till en början men löna sig i längden. Och det finns egentligen inget alternativ.