De senaste dryga 20 åren har sex högskolor fått status som universitet. Samtliga utnämningar har två saker gemensamt: de har gjorts av socialdemokratiska regeringar och de har varit allt annat än oproblematiska.
När högskolorna i Karlstad, Växjö och Örebro skulle omvandlas till universitet var det bara den förstnämnda som höll tillräckligt hög kvalitet. Samma sak upprepades sex år senare, när det var dags för Mitthögskolan att uppgraderas. 2018 blev Malmö högskola universitet, trots att undervisningen bara några år tidigare ansågs hålla låg kvalitet relativt andra högskolor.
När nu Eskilstuna och Västerås över en natt förvandlas till universitetsstäder, är det inte på grund av den högklassiga undervisningen som bedrivs vid Mälardalens högskola. Om något gäller det omvända. Det är inte länge sedan Högsta domstolen fastslog att en amerikansk utbytesstudent hade rätt att få kursavgiften tillbaka på grund av utbildningens låga kvalitet. Och regeringen är medveten om detta. Beslutet om att ge universitetsstatus är villkorat med att ”högskolan har säkrat sitt kvalitetsarbete”.
Alla dessa socialdemokratiska regeringar verkar ha svårt att skilja på de olika roller som högskolor respektive universitet spelar. Vad gäller de förra finns en tydlig positiv effekt av att sprida ut dem i landet. Universitetskanslerämbetet konstaterade förra året att det fysiska avståndet till en högskola påverkar hur hög andel i en region som väljer att studera vidare efter gymnasiet. Nymornade universitetsstaden Eskilstuna är ett utmärkt exempel hur etableringen av en högskola kan förändra viljan att läsa vidare i stad där många i befolkningen har saknat högre utbildning.
Men en regionalisering av universiteten är något annat. Det är knappast så att en ännu större andel från studieovana hem väljer att studera vidare bara för att den lokala högskolan plötsligt upphöjts till universitet. Vad som däremot sker är att resurserna smetas ut över fler orter som var för sig inte klarar av att hålla en hög forskningsnivå. Den möjlighet till kritisk massa som kan uppnås när forskningen är samlad till några få större centrum går också förlorad.
Universitetsutnämningarna är riktigt trist signalpolitik. I bästa fall görs de för att man faktiskt tror att det är vad som krävs för att lyfta den högre utbildningen i landet, i sämsta fall för att verka handlingskraftig, trots att man vet att det inte hjälper. Mer resurser till och bättre kvalitetskontroll av redan befintliga universitet är en bättre linje för den som på riktigt bryr sig om den högre utbildningen. Men det är både tråkigare och dyrare.