De nuvarande regeringspartierna (och Sverigedemokraterna) beskylldes under förra mandatperioden för att vara historiens kanske sämsta opposition: inga egna idéer, mest gnäll och ständigt steget efter Socialdemokraterna. Trots många problem i landet hade man också svårt att lyfta rejält i opinionsmätningarna, även om det till sist blev en valseger.
Sämst någonsin är förstås svårt att avgöra, men det var inte imponerande. Men bara några månader in den nya mandatperioden är det tydligt att den nuvarande oppositionen också vill vara riktigt dålig. Det verkar som att man tar regeringens (tillfälligt?) svaga opinionssiffror som intäkt för att gnäll, KU-anmälningar, obstruktion och mer gnäll är en fungerande strategi.
Ett talande exempel är veckans kraftiga kritik från vänsterhåll över att regeringen varken förnyar förordnandet för Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik eller för Sidas generaldirektör, tidigare socialdemokratiska ministern och partisekreteraren Carin Jämtin.
I debatten där bland annat Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg och Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Annika Strandhäll deltagit påstås det att regeringen ”sparkar” generaldirektörerna och att man gör det för att man vill driva igenom ny politik. Strandhäll vill till och med få det till att det är ett agerande i nivå med Viktor Orbáns Ungern.
Här finns mycket att invända. För det första sparkas ingen generaldirektör. Ett förordnande ges på sex år i stöten och det är ingen naturlag att det förlängs. För det andra är just chefstillsättningen ett sätt för svenska regeringar att styra, tillsammans med myndighetsinstruktioner samt årliga regleringsbrev.
Det går för all del att tycka att regeringen gör fel som inte ger generaldirektörerna förnyade förordnanden, men det är vare sig fråga om ministerstyre eller ett hot mot den liberala demokratin. Det ändras inte av hur mycket Sverigedemokraternas enfant terrible Björn Söder än gastar om att det här är en del av SD:s uppstädning av Myndighetssverige.
Tvärtom är det i linje med svensk politisk tradition – och svensk lag för den delen.
Det är också precis i linje med hur Socialdemokraterna brukar agera när partiet befinner sig i regeringsställning. När tillfälle ges tillsätter man nya generaldirektörer och skriver regleringsbrev som omsätter politiska beslut i praktisk handling. Man gör det inte för att Sverige ska bli mer likt Ungern, utan för att det är så vårt politiska system fungerar. Det borde till och med en gnällig opposition acceptera.