Alla ville att parterna skulle komma överens. Ändå gjorde de inte det. I fredags (16/10) havererade las-förhandlingarna när en enig LO-styrelse röstade nej till förslaget som låg på bordet. De andra förhandlingsparterna, Svenskt Näringsliv och PTK – som företräder tjänstemännen – är båda redo att teckna avtal.
Ett komplicerat politiskt spel har lett oss hit. Stefan Löfven (S) räknade med att parterna skulle komma överens. Centerpartiet och Liberalerna litade på att Socialdemokraterna skulle vara trogen januariavtalet, och alltså införa förslagen från utredningen om en moderniserad arbetsrätt från i somras, om inte parterna kom överens.
LO litar på att Socialdemokraterna inte kommer att svika arbetarrörelsen genom att införa den utredning som de har avvisat. Vänsterpartiet, som inte skyr nyval, hotar med misstroendevotum om utredningen om moderniserad arbetsrätt görs till lag.
Med andra ord: än en gång står det politiska spelet i vägen för att svensk arbetsmarknad ska förbättras. Och de som drabbas är de människor som står utanför den. För frågorna om anställningstrygghet och arbetsmarknad är viktiga och akuta.
OECD varnade i en rapport från 2015 för att Sverige har ett insider-/outsider-system på arbetsmarknaden, och problemen kvarstår än. Det som innebär anställningstrygghet för vissa, innebär att unga och andra människor som är ny- eller oetablerade på arbetsmarknaden inte får någon trygghet alls. Turordningsreglerna innebär att dessa är de första att förlora jobbet.
OECD rekommenderade att man bland annat bör lätta på turordningsreglerna och satsa på omställning för att få bukt med tudelningen på arbetsmarknaden, vilket också är det som föreslås i utredningen.
Det skulle förstås vara bättre om arbetsmarknadens parter i stället kunde komma överens. Till skillnad från januariavtalet, som redan är färdigförhandlat, har parterna rum att förhandla, vilket ger en flexibilitet som kan ge bättre resultat.
Men egentligen är det inte särskilt förvånande att de har misslyckats. Oskar Nordström Skans, professor vid Uppsala universitet och expert på arbetsmarknadsfrågor, påpekar i SvD (18/10) att det inte är första gången parterna misslyckas, och menar att de delvis verkar ha missförstått sin roll. “Den svenska modellen måste tillåta att staten pekar på problem som den vill ha lösta och att parterna sedan löser dem. För varje gång parterna misslyckas blir de mindre relevanta”, säger han till SvD.
Och i grunden är det är detta kanske det främsta skälet till att man bör införa utredningens förslag om parterna misslyckas med att nå en överenskommelse. När parterna än en gång visar att de inte kan lösa de problem som utpekas, behövs en nystart.