För en gångs skull finns det positiva saker att säga om hoten och hatet mot politiker i Sverige. Under valåret 2022 noterades en minskning jämfört med fyra år tidigare - 29,5 procent av de förtroendevalda uppger att de någon gång utsatts för hot, trakasserier, våld, skadegörelse eller stöld, 3,8 procentenheter lägre än 2018 (Politikernas trygghetsundersökning, Brottsförebyggande rådet, 14/12).
Nedgången gäller både kvinnliga och manliga politiker och skillnaden mellan könen är små, 31 procent av kvinnorna och 28,3 procent av männen har utsatts. Men när det kommer till maktpositioner, som ordförandeposter, ökar skillnaderna. Studier som redovisas av SKR (Sveriges kommuner och regioner) visar att ledande kvinnliga politiker utsätts för betydligt mer hot och hat än sina manliga kolleger (21/12).
Ett parti sticker ut ordentligt. Nästan hälften av landets miljöpartistiska politiker, 48,1 procent, har utsatts för brott under fjolåret, långt fler än i de övriga sju partierna. På åtta år har MP helt enkelt bytt plats med Sverigedemokraterna med att ha de mest utsatta politikerna. Samtidigt utsåg 31 procent av väljarna MP till ”sämsta parti” 2022, en uppgång från 12 procent 2018 (Svenska valundersökningar 2023:4).
Det kostar att sticka ut i frågor som klimat och miljö, brott och straff och migration, konstaterar MP-partisekreteraren Katrin Wissing (SvD 10/11). ”Förändring kan vara ganska skrämmande för människor”, säger hon och hävdar att MP utsattes för ”ett starkt drev” inför valet, av ”en aktiv hatsvans” inom högern.
Det ligger en del i det men ingen ”högersvans” kan ensam förklara hela den drastiska förändringen i synen på partiet, från populärt i breda kretsar till närmast avskytt i lika breda kretsar. I grunden finns en fientlighet mot det gröna till höger, visst är det så, men också till vänster vilket S-ledaren Mona Sahlin fick erfara när hon bjöd in till rödgrönt samarbete 2008.
Under 2023 har Socialdemokraterna gett Miljöpartiet ett par kraftiga armbågar genom att indirekt beskylla sin regeringspartner för migrations- och rättspolitiken, samt för en klimatpolitik som i allt för hög utsträckning drabbat vanligt folk.
Nya MP-språkröret Daniel Helldén har inlett med att som förväntat såga regeringens klimatagenda. Inför framtiden har han uteslutit samarbete med SD och ”dagens moderater och kristdemokrater”. Helldén stänger inga dörrar och att brinna för miljön väcker knappast avsky. Oavsett vad som händer är det naturligtvis fullständigt oacceptabelt att på något sätt ge sig på människor som valt att engagera sig politiskt.