På senare tid har lärare, bibliotekarier och annan personal i kommuner och regioner uttryckt oro inför Tidöavtalets punkt om informationsplikt. Reaktionen är förståelig. Barnkonventionen, bibliotekslagen och andra riktlinjer krockar mycket riktigt med idén att personal ska ange personer som befinner sig i Sverige utan tillstånd. Regeringen borde inte invänta en utredning för att tydliggöra att man inte vill se ett nytt angiverisystem.
Politiker, företrädesvis rödgröna, har genom åren röstat för nya förmåner för personer utan uppehållstillstånd. Det har varit ogenomtänkt och kortsiktigt, som när Malmö fattade beslut om att ge papperslösa rätt till försörjningsstöd. Politiker måste alltid fundera över långsiktiga konsekvenser och kostnader.
Att det så kallade skuggsamhället vuxit är ett stort problem. Lagar och regler är till för att följas, av exempelvis anställda på Migrationsverket. Kritik mot idén om samvetsfrihet för anställda kan inte bara rikta sig mot abortvägrande kristna barnmorskor.
Ulf Kristerssons regering gör dock bäst i att inte svänga 180 grader om papperslösa.
Under en rubrik i Tidöavtalet, om att "förstärkta möjligheter till inre utlänningskontroller och effektivt verkställighetsarbete", står det att en "breddad översyn" behöver göras. Inom ramen för den ska det sedan lämnas förslag "till en ordning med informationsutbyte och anmälningsplikt mellan Polisen och myndigheter som kan antas komma i kontakt med personer som befinner sig illegalt i landet".
Det föreslås med andra ord en informationsplikt, i syfte att göra det svårare för folk att leva här utan tillstånd.
Visserligen uttrycks det även att det kan "finnas situationer där en anmälan skulle strida mot ömmande värden, till exempel i sjukvården", och enligt Tidöavtalet ska undantag från informationsplikten "utredas närmare".
Även om man ska kunna kräva av offentliganställda att följa demokratiskt fattade beslut och lagar är det lätt att se svårigheter som kan uppstå. Hur ska ett barn våga öppna upp sig för vuxna i en skola, om det äventyrar hela familjens tillvaro i Sverige? Kommer papperslösa i behov av vård våga söka hjälp? Och vad skulle det innebära för anställda att bryta mot en eventuell informationsplikt?
Det har onekligen funnits brister i migrationspolitiken, vilket regeringsföreträdare gärna påtalar. Men alternativet kan inte vara att lägga ett orimligt ansvar på personal i välfärden.