De norska väljarna har sagt sitt. Stefan Löfven kan avundas sin kollega i Arbeiderpartiet (AP), Jonas Gahr Støre, som nu kan välja sina två favoriter bland fyra rödgröna partier, och ändå få egen majoritet i Stortinget. Med mycket stor sannolikhet blir det Senterpartiet och Socialistisk Venstre (SV) som kommer göra AP sällskap i den kommande regeringen.
Den vanligaste förklaringen i Norge till att Høyres Erna Solberg tvingas lämna statsministerposten efter åtta år är ”regeringströtthet”. Och det känns ju igen, från Sverige och andra länder, att lång tid vid makten kan göra att viljan att förändra gradvis ersätts av förvaltarskap. Kanske drabbades hon också av den landbygdsvurm som präglat Norge på senare tid. Høyres regionreform, där 19 fylken blev 11 med minskad service som följd, bidrog också att dra fram Senterpartiet till största parti i opinionen för ett halvår sedan, dock för att sedan falla tillbaka.
Det andra som kanske förvånar är att Miljøpartiet De Grønne (MDG) missade spärren till Stortinget och därmed bara får behålla tre mandat. På förhand var klimatet den viktigaste frågan för väljarna, och MDG hade ställt ultimatum: man skulle inte stödja en regering som letade efter ny olja. Nu blev det ingen vågmästarroll. Och inget av de övriga partierna vill sätta ett slutdatum för oljeprospekteringen.
Oljan skapade det fantastiska välståndet i Norge. Den statliga oljefonden, med undertexten ”för dig och framtida generationer”, har ett marknadsvärde på 12 000 miljarder kronor, tio gånger den svenska statsbudgeten. Klimatförändringarna innebär en kluvenhet hos många norrmän, men ännu har man inte som nation tagit steget. Skygglappar? Javisst. Om inte vi tar upp oljan gör någon annan det, är en vanlig inställning.
Broderlandet Norge har sina speciella förhållanden och Sverige sina. Varken klimatfrågan eller landsbygdsfrågan låter sig riktigt jämföras mellan länderna. Ändå kommer nog Annie Lööf och Centerpartiet att känna knuffen från väster under det kommande året. Och svenska MP kommer att fortsätta att fråga sig varför det är så förtvivlat svårt att fånga upp den oro och det engagemang som många känner för klimatet.
De både länderna har sina speciella populistpartier till höger, och Fremskrittspartiets tillbakagång under en följd av år har inte haft sin motsvarighet för SD i Sverige. Sossar och moderater (Høyre) är ändå sig ganska lika på båda sidor av gränser. Stefan Löfven och Magdalena Andersson borde alltså känna sig stärkta av det norska valet? Men kanske inte. De har ju som Erna Solberg snart haft sina åtta år vid makten.