Under juni månad steg inflationen till 8,5 procent enligt KPIF. Det är den högsta nivån sedan 1991, men det finns anledningar att tro att vi kan hantera situationen bättre den här gången.
Inflationsspiralerna under 1970–90-talen hade många bidragande orsaker, och krävde hårda penning- och finanspolitiska åtgärder med hög arbetslöshet som följd. Den tidigare ekonomiprofessorn Lars Calmfors argumenterar i DN (10/7) bland annat för att den Keynesianska teorin om ett stabilt samband mellan inflation och arbetslöshet ledde många ekonomer och politiker fel. Penningpolitiken i bland annat Sverige har ändrats utifrån den insikten. Han menar att detsamma gäller förståelsen för utbudsstörningar.
Med det sagt hänger fortfarande mycket av Sveriges förmåga att handskas med inflationen på nästa års avtalsrörelse, där ramarna för kommande års kollektivavtal ska förhandlas. Lyckligtvis verkar många fackföreningar än så länge ha is i magen. IF Metall och ST har exempelvis tidigt varit ute och avvisat krav på att söka full kompensation för inflationen i lönekuvertet. Detta är klokt.
Att jaga inflationen riskerar att gröpa ur plånboken för arbetstagare ännu mer. Under de avslutande årtiondena av förra seklet såg vi nämligen precis detta hända; lönekraven och inflationen spädde på varandra. Konsekvenserna var ödesdigra, och 1997 tvingades man sluta industriavtalet där den konkurrensutsatta industrins avtalade nivå använts som riktmärke. Sverige har därefter haft 25 år av oavbruten reallöneökning.
Sveriges politiker skulle behöva visa prov på samma långsiktighet som arbetsmarknadens parter. Det ser mer tveksamt ut. Miljöpartiet krävde i en artikel i Aftonbladet (2/7) att bidragen skulle höjas med inflationen samt att högskolestudenter och glesbygdsbor skulle få helikopterpengar. Problemet med att dessa åtgärder skulle spä på inflationen bemöts inte. I maj gick M, KD, L och SD ihop med Vänsterpartiet om att bland annat utreda en prisreglering av drivmedelspriser.
Vi kan inte spendera oss ur den här nedgången, men vi kan omfördela en del av bördan. Ett visst ökat stöd till de med absolut lägst marginaler kan därför vara befogat. Det måste samtidigt göras med försiktighet och med det långsiktiga målet om en återgång till en stabil inflation för ögonen. IF Metall och flera av de andra stora fackförbunden håller än så länge huvudet kallt. Väljarna gör klokt i att följa deras exempel och inte lockas av kortsiktiga åtgärder från alltmer desperata politiker.