Det är lätt att lösa klimatkrisen. Allt som behövs är att få de som förstör klimatet att betala för skadan de orsakar. Det bästa sättet vore att införa en skatt på koldioxid som gällde över hela världen, då skulle koldioxidutsläppen minska snabbt och incitamenten att komma på andra lösningar öka drastiskt.
Men det är förstås mycket svårt. Därför har man tagit till de näst bästa verktygen. Sverige, och en del andra länder, har infört nationella koldioxidskatter. På EU-nivå finns ett system för utsläppshandel; företag får utsläppskvoter, som de sedan säljer sinsemellan. Båda systemen syftar till att på ett neutralt sätt minska klimatpåverkan, men båda leder till omfattande koldioxidläckage.
Koldioxidläckage innebär antingen att företag flyttar sin produktion till andra länder eller att europeiska företag utkonkurreras av företag i länder med mindre långtgående klimatpolitik. Av det skälet undantas ofta företag och branscher där risken är stor för koldioxidläckage, vilket förstås är just de branscher som släpper ut mest koldioxid. Under tiden fortsätter klimatet att ta skada.
För att komma åt detta problem behövs verktyg som både täpper till koldioxidläckagen och ger incitament för länder och företag världen över att minska sina koldioxidutsläpp. Ett sådant förslag finns i EU:s gröna giv: kommissionen kommer att “föreslå en mekanism för koldioxidjustering vid gränsen i vissa sektorer för att minska risken för koldioxidläckage” under 2021, eller med andra ord – klimattullar.
Det skulle innebära att varor som producerats i länder utan koldioxidskatt åläggs en extra avgift vid EU:s yttre gräns för att kompensera för den skada som åsamkats mänskligheten och planeten.
Utformas klimattullar på rätt sätt kan de visa upp EU när det är som bäst. Genom att ställa krav på handelspartners att ta ansvar för sina koldioxidutsläpp och utestänga de som inte gör det från den attraktiva EU-marknaden kan klimattullar fungera normerande för resten av världen.
Men klimattullar är förenade med stora problem, vilket blir tydligt i nationalekonomen Rikard Forslids nya bok, Border Carbon Adjustments and Climate Clubs, som presenterades på ett seminarium på tankesmedjan Fores i tisdags (24/11). En mängd olika intresseorganisationer kommer sannolikt att försöka använda det som verktyg för att skydda sina egna branscher från konkurrens, i stället för att se det som ett spetsigt och neutralt sätt att prissätta koldioxid. På så vis finns en överhängande risk att klimattullar blir ännu ett sätt för EU att ägna sig åt protektionism.
EU som organisation, med stor maktkoncentration och splittrade medlemsstater, är på många sätt en grogrund för att ge särintressen omotiverat stort inflytande. Det kommer att gälla även vid införandet av klimattullar. Därför kan klimattullar i värsta fall visa upp EU:s allra svagaste sidor.