Sedan det blev känt att den amerikanska kongressen aviserat ett stödpaket på 2 000 miljarder dollar steg USA-börsen med över elva procent på tisdagen, den största uppgången under en handelsdag sedan 1933. President Trumps uttalande om att landet kan öppna snart igen inverkade också positivt. Liknande uttalanden har gjorts av Folkhälsoinstitutet här i Sverige, om att epidemin kan vara under kontroll i slutet av maj eller början av juni.
Det är inte bara börsen som är i akut behov av hopp, att åtminstone få en slags tidshorisont att förhålla sig till. Varje småföretagare i tjänstesektorn känner precis samma sak, liksom större företag, skolan, vården, omsorgen och alla vi övriga också. Det farliga med att väcka hoppet för tidigt, och att göra det utan tillräckligt på fötterna, är förstås en ännu större smäll senare, när det står klart att förhoppningarna inte infriats.
I februari 2009 godkände USA:s kongress ett stödpaket på 800 miljarder dollar för att öka konsumtionen och hindra fler jobb från att försvinna. I efterhand har det visat sig att det var tillräckligt för att restaurera den amerikanska ekonomin i stort. Men samtidigt är det tydligt att det bara gällde delar av USA. I vissa landsändar och i vissa befolkningsgrupper är finanskrisen i hög grad levande än i dag.
Coronakrisen är på flera sätt värre än den globala finanskrisen. Trots namnet var den förra krisen inte riktigt global. Återhämtningen underlättades av att tillväxtmarknader i Asien, Afrika och Latinamerika kunnat gå relativt oskadade ur krisen. En annan viktig faktor var att staternas stödåtgärder hade stor draghjälp från centralbankerna, som unisont kunde sänka styrräntorna från omkring fem procent till noll. Inför coronakrisen var räntenivån redan vid nollstrecket.
Det går att argumentera för att coronakrisen är mer lätthanterlig än finanskrisen också. Det rör sig inte om en djupgående förtroendekris. Det är inte mänsklig girighet som framkallat krisen, utan ett yttre hot som världen liksom enskilda länder kan stå enade mot. Om viruset försvinner försvinner också grunden för all oro över jobb och välstånd. Det är därför som Folkhälsoinstitutets pressträffar just nu känns viktigare än finansministerns.
Magdalena Andersson måste skotta några hundra miljarder till över företagen, minst. Kanske har beskedet redan kommit när detta läses, politikerna gör vad de måste göra. Men det är mot vården och epidemiologerna som blickarna kommer att riktas även de närmaste veckorna. Det är i deras uttalanden som hoppet vilar. Om jobb, välstånd och en normal vardag.