I dag fyller det kommunistiska Kina 70 år. Den 1 oktober 1949 utropade Mao Zedong Folkrepubliken Kina vid Himmelska fridens port i Peking, där hans porträtt fortfarande hänger som en påminnelse till folket. ”Hur fångar man ett mirakel på några få sidor”, frågar sig Zhou Shuchun, chefredaktör för regeringstrogna China Daily och gör ändå ett försök till en hyllningstext.

Zhou väver ihop en 5 000-årig kultur som binder samman folket med det moderna ekonomiska undret som lyft 800 miljoner kineser ut fattigdom. Det är en bild av Kina som är helt sann. Om man bortser från massvälten under 1950-talets tvångsindustrialisering Det stora språnget, från övergreppen under kulturrevolutionen tio år senare och från kväsandet av demokratin, manifesterat vid massakern i Peking 1989, då framstår onekligen det moderna Kina som ett mirakel. Chefredaktören nämner förstås inte dessa händelser.

När den sista handen lades vid blomsterarrangemangen utanför Folkets stora hall på måndagen fanns det ändå något som skavde, en fläck på den putsade historien. De vill inte ge sig i Hongkong den här gången. Massdemonstrationerna går snart in på sin fjärde månad. Drygt 1 600 arresteringar har inte hjälpt, inte heller skrotandet av det förhatliga lagförslaget om att föra över brottslingar till fastlands-Kina för rättslig prövning.

I China Daily berättas fortlöpande om upprorsmakarna, ”radikalerna”, som ”ockuperar gatorna, belägrar regeringskvarteren och förstör allmän egendom”, detta om i lördags. En teckning visar folk som trängs på ett tunnelbanetåg som inte kan köra iväg. ”Vi måste jobba” och ”när ska detta sluta” säger några som hindras av demonstrationerna. Rubriken till teckningen: ”Är detta vad ni vill ha i Hongkong?”

Det Hongkongborna vill ha är något helt annat än i dag. Att dra tillbaka det taffliga lagförslaget var långt ifrån tillräckligt, det kommer att komma nya. De vill ha ett slut på låtsasdemokratin och utse sina egna ledare. De första fria valen skulle ha ägt rum 2017 men Peking lade året innan en våt filt över alla demokratiska anspråk. De fredliga demonstrationerna minskade i omfattning efter ett tag, men har aldrig dött ut helt.

Den här gången är det allvar. Utvecklingen går antingen mot demokratiska reformer, vilket regeringen till varje pris skyr eftersom kraven snart skulle sprida sig till fastlandet. Eller så går det mot en större konfrontation som för 30 år sedan. Två usla alternativ sett ur Pekings perspektiv. Det finns ingenting att fira i dag, inte den här gången heller.