Att textilarbetare i östra Asien jobbar med usla villkor är en lika färsk nyhet som tekokrisen i Borås. På samma sätt som att fläskfilé för 69 kronor kilot innebär ledsna grisar, innebär en skjorta för en hundring att den som sytt ihop den får svårt att föda sig själv och sina barn. Ändå är fortfarande konsumentmedvetenheten om mat mycket högre än för kläder.
”Taslima Begum sydde H&M-kläder i Bangladesh för fyra kronor i timmen”, berättar DN (1/9). Nu har pandemin lett till att tusentals sagts upp av underleverantören, bland andra Begum. Dessutom har man inriktat sig på de som varit fackligt organiserade, enligt textilarbetarnas organisation i Bangladesh.
Som mest har hon arbetat 19 timmar om dygnet, från 08.00 på morgonen till 03.00 kommande natt, bott på fabriken där hon delat kök och toalett med 50 andra, samt ständigt varit utsatt för hot och kränkningar.
Det skrevs otaliga artiklar om textilindustrin i Bangladesh efter den stora katastrofen 2013. Den 24 april det året rasade en stor fabrik i huvudstaden Dhaka och över 1 100 textilarbetare dödades. En stor del av ansvaret föll på de stora beställarna H&M och Inditex (Zara-butikerna) som dominerade klädmarknaden i världen. Vad hade jättarnas ständiga prispress betytt för säkerheten i fabrikerna, och för arbetarnas villkor?
Budskapet från H&M för sju år sedan var i princip att det hade varit värre utan dem. Man visade på ett antal program som skulle leda till högre löner och bättre arbetsmiljö på fabrikerna. H&M och Inditex skrev också på ett avtal om att finansiera brandsäkerhet, förbättra byggnader samt stärka arbetarnas rättigheter. Kostnaderna skulle hamna på klädköparna var tanken. Det kändes bra.
Men kritiken har fortsatt, om löner och arbetsvillkor, både mot H&M:s egna fabriker och mot underleverantörerna. David Sävman, global produktionschef på H&M, säger till DN att Taslima Begums och de andras öde under pandemin är ”helt oacceptabelt” och att det ”finns utrymme för stora förbättringar på arbetsmarknaden i Bangladesh”. H&M finns kvar i landet för att ”det är vår enda möjlighet att påverka både arbetsförhållanden och miljön”, tillägger han.
Struntprat! H&M finns kvar för att man tjänar pengar, och man finns kvar så länge svenskar och andra fortsätter köpa de billiga kläderna. Det är långt till Bangladesh men nära till lockpriserna i butiken eller på nätet. Att köpa en närproducerad skjorta 2020 skulle kanske kosta väl mycket för de flesta – men en skjorta som ger ett drägligt liv för Taslima Begum, det skulle vi definitivt ha råd med.