Hur kommer det att kännas att bo i Uppsalas nya södra stadsdelar när de väl står färdiga? Blir det en ”betongstad”, som C-gruppledaren Jonas Petersson fruktar (UNT Debatt 13/1)? Eller en ”uppgraderad trädgårdsstad”, som projektledaren Johanna Wiklander förutspår (UNT 15/1)? Det är en öppen fråga. Svaret beror på utvecklingen av den svenska ekonomin, bostadsmarknaden och en rad andra faktorer som är svåra att överblicka i dag. Men det spelar naturligtvis också stor roll hur bostadsområdena planeras och byggs.
Uppsala kommun presenterar ett omarbetat förslag med mer utrymme och fler grönytor. ”En vidareutveckling av det som redan finns här i dag”, säger kommunalrådet Erik Pelling (S). Men inga förskönande omskrivningar i världen kan dölja att det är en hel ny stad som ska in i bandet mellan järnvägen och väg 255 – 21 500 bostäder för närmare 50 000 nya invånare. Det kommer att bli protester när planen diskuteras den närmaste tiden. Och det kommer att bli besvikelser när beslutet om södra staden fattas i slutet av året.
Någonstans måste folk bo när staden växer. Det viktiga är att inte upprepa historiska misstag. Som miljonprogrammen för 50 år sedan, som i många fall ledde till en bestående segregation. Läxan från den tiden är att blanda olika upplåtelseformer, hyresrätter, bostadsrätter och småhus. Så gjordes i Uppsala när Stenhagen och Sävja byggdes på 1980-talet. Men även i dessa områden finns än i dag problem med utanförskap, en större otrygghet och sämre skolresultat.
Mycket tyder på att det är storleken i sig som är problemet. När väldigt många fler människor tillförs en stad eller en stadsdel, jämfört med hur många som redan bor där, kan det skapa spänningar. Motsatsen till detta är organisk tillväxt, att den befintliga staden sätter tonen och att nya invånare gradvis kan inlemmas i ett slags gemenskap. Välfärd, handel och övrig service hinner följa med. Men det har man inte tid med i Uppsala.
Det var så mycket som föll på plats när staten desperat ville öka bostadsbyggandet. Uppsala ska få nya järnvägsspår, en ny station och välfungerande kollektivtrafiklösning för hela kommunen. Samtidigt behöver man bara övertyga Bergsbrunna- och Sävjaborna, i stället för åratal av bråk med ytterligare ”tio Eriksberg” om förtätningar.
Hur det blir i södra staden 2050 kan man bara gissa. Det är alltså ett helt Luleå som ska in där vid Lunsenreservatet. Luleå som fyller 400 år i år, som blev residensstad och fick sina stora industrier på 1860-talet, och sin tekniska högskola på 1970-talet. Det kan man kalla organisk tillväxt.