Finansminister Elisabeth Svantesson (M) gör ingenting för att motverka epitetet ”snål”. Kommuner och regioner har fått tillräckligt för i år, liksom barnfamiljer med låga inkomster. Välkomna tillbaka till höstbudgeten i september, var budskapet i söndagens SVT Agenda.
Snålhet har tolkats som en positiv egenskap hos finansministrar alltsedan ”rikshushållaren” Gunnar Sträng bekymrat drog i sina hängslen för ett halvt sekel sedan. Det finns goda skäl till det. Om alla får sina krav tillgodosedda blir det till slut ingenting till någon, är en ståndpunkt som är väl förankrad i folksjälen, alldeles oavsett om det yttre hotet heter oljekris, kreditbubbla, finanskris, pandemi eller inflationskris.
Mikael Damberg (S) hann knappt visa en endaste graf innan han fick flytta ut ur finansdepartementet och inta rollen som skuggfinansminister. Till skillnad från finansministerjobbet innebär detta uppdrag att vara nästan obegränsat generös. Ingen får någonsin tillräckligt med pengar.
Det är inte svårt att argumentera för att kommuner och regioner borde ha fått kraftigt ökade statsbidrag i år. Var sjätte kommun och 17 av 21 regioner budgeterar för ett underskott 2023, enligt en sammanställning av SKR (Sveriges kommuner och regioner) 16 maj. Därför kommer i vår utspelen tätt, om en redan hårt ansträngd vård som måste spara ännu mer, eller om lärare som måste sägas upp för att få ekonomin att gå ihop.
Men det finns framför allt två saker som särskiljer inflationskrisen från tidigare kriser. Dels kom den vägg i vägg med den förra stora krisen, pandemin, då staten vräkte ut stöd i olika former – kommuner och regioner går från rekordöverskott (44 miljarder kronor) i fjol till ett mindre underskott på sex miljarder. Det finns med andra ord pengar i kassan. Dels motverkar expansiv politik huvudsyftet med krisbekämpningen, som är att få ned inflationen.
Regeringen måste hålla sig kall, se hur konjunkturen och framför allt inflationen utvecklas. Hade Damberg gjort något annat som finansminister? Kritiken som han och Magdalena Andersson framfört, som han upprepade i Agendastudion, är att regeringen prioriterat att sänka skatten för de rika med 13 miljarder samtidigt som välfärden går på knäna.
Påståendet härrör från att brytpunkten för att betala statlig skatt räknades upp med konsumentprisindex i år, som den alltid görs. Hade Socialdemokraterna frångått den principen om man haft chansen? Det är fortfarande oklart.
Nej, Damberg hade velat stå där Svantesson står, det är hela saken. Han hade velat ta ansvar, han hade velat vara den som är snål. Generositet är bara för förlorare i svensk politik.