Den nya regeringen ska ansättas hårt för att man inför valet lovade, eller åtminstone starkt gav intryck av, att det skulle bli billigare att förbruka el, köra bil och betala av bostadslån om man kom till makten. I verkligheten skulle finansminister Elisabeth Svantesson (M) i stället hålla hårt i varje krona i sin första budget, vilket hon kritiserades för i en intervju i SVT:s Agenda (15/1). Men hon gör ändå helt rätt.
Att det tillverkades sparbössor i form av Gunnar Sträng (S) berodde mer på att han var finansminister i 21 år, kallad ”rikshushållaren”, än att han var särskilt sparsam. Den omvittnade svenska snålheten började med Anne Wibble (FP) för 30 år sedan, nådde nya höjder med Göran Persson (S) och har sedan bibehållits av en rad S- och M-finansministrar under rubriker som överskottsmål och finanspolitiskt ramverk.
Ramverket är inget självändamål. Det behövs för att regering och riksdag ska kunna behålla handlingsfriheten och genomföra nödvändiga reformer. Samt för att mildra större finansiella kriser och djupa lågkonjunkturer.
Varje regering utsätts för ett starkt tryck av ytterkantspartier och intresseorganisationer. Det pekas på rader av behjärtansvärda reformer som ska minska klyftorna eller rädda jobben. Varför hålla på med att minska statsskulden ”till varje pris” när behoven är så stora? Inför 2023, med kombinationen lågkonjunktur, hög inflation och skenande boendekostnader har ropen ökat i styrka. Journalisterna visar reportage från pressade företag och hushåll samt en lika pressad offentlig sektor. Vad tänker ni göra, är den stående frågan.
Då är det bra med järnaxeln S och M på finansen. ”Vi är beredda att göra mer”, sade Elisabeth Svantesson i Agenda. Hon lär som ett eko av S-företrädarna Mikael Damberg och Magdalena Andersson, som hanterade pandemin, och kanske framför allt av partikollegan Anders Borg, som 2009-2010 ”snålade” sig ur finanskrisen.
Det är tack vare företrädarna, tack vare ramverket, som Svantesson kan ”göra mer”. Behovet kommer att uppstå under året, men ingen vet ännu när och var. Fel vore att dela ut många miljarder brett och hoppas på det bästa. Rätt är att inrikta sig på att bekämpa inflationen. Lägre priser är det som verkligen träffar rätt, som de med lägst inkomster har allra störst behov av.
Kanske behövs det kraftigt ökade statsbidrag till kommunerna i vårbudgeten? Kanske behövs det en företagsakut? Eller ett större paket för att möta en skenande arbetslöshet? Även den här regeringen är beredd. Många kommer att ropa att den gör alldeles för lite. Det är precis som det ska vara.