Ett uttalande av en expert säger det vi vill höra om coronaviruset, ett annat får det att knyta sig i magen. Båda reaktionerna kan gälla samma expert, det kan till och med gälla samma uttalande. ”Om tre veckor vänder det”, säger WHO-rådgivaren Johan Giesecke till Expressen. En annan rubrik, samtidigt i samma tidning: ”Virustopp i Stockholm om tre veckor” och ”det kommer att bli mycket värre”. Enligt Giesecke, alltså.
Hälsoläget och vårdkapaciteten är fortfarande viktigast och mest akut, men parallellt med det ökar oron för livet efter epidemin. Företagare, småsparare, i slutändan alla, är i desperat behov av någon slags tidsgräns, en horisont att hålla sig fast i och planera efter. Därför väcks hoppet när det kommer positiva signaler från Italien eller Stockholm. Därför det magonda när man kommer på att detta hopp gäller mindre än en procent av jordens befolkning.
Etthundra miljarder kronor i månaden. Beräkningen är ungefärligen vad det skulle kosta för de svenska skattebetalarna att hålla företagen levande under krisen. Stödet skulle riskera att snedvrida konkurrensen och skada marknadens funktionssätt. Det skulle hålla även ohälsosamma företag under armarna och det skulle göda företag som går bättre än någonsin. ”Dan före julafton varje dag”, som en livsmedelshandlare uttryckte det.
Att det ändå övervägs är häpnadsväckande, men det gäller ju allt med den här epidemin. Att den ”företagsakut” som började verka i fredags, med en snårskog av subventioner och villkor, inte kommer att räcka är redan uppenbart. Utan till exempel heltidspermitteringar och helt slopade arbetsgivaravgifter kommer konkursansökningarna mycket snart att byggas upp till en tsunamivåg.
Alla länder bör påminna sig om hur det såg för bara några månader sedan. Sverige hade varken en statsskuld som Italiens eller ett budgetunderskott som USA:s. Vi hade helt andra bekymmer. Som en tudelad arbetsmarknad till följt av en segregation som byggts på sedan 1970-talet. Sedan tre-fyra år är ytterligare hundratusentals nyanlända på väg ut i jobb, och många har fått sin första anställning i en bransch som nu fullständigt stängts ned.
Till beräkningarna måste läggas den ökade risken för social oro i Sverige. Parallellsamhällena kan frodas i spåren av coronan. De kan fånga upp många av dem som inte fått plats. En restaurang som fortsätter hålla öppet kan ha en betydelse långt utöver jobb och skatteintäkter, som mötesplats och socialt kitt i samhället. Tanken på ett helt delat samhälle som inte kan repareras, den borde verkligen få det att knyta sig i magen för beslutsfattarna.