I tisdags fattade Östhammars kommunfullmäktige beslut om att kommunens upplåta kommunens mark till slutförvaring av kärnbränsle. Det var inte helt givet. Ingen tvingar nämligen Östhammar att fatta ett sådant beslut förrän regeringen har frågat kommunen om den vill ta emot avfallet. Och det har regeringen ännu inte gjort, även om det egentligen bara är Östhammar kvar som både kan och vill ta emot bränsleresterna.
Debatten som föranledde beslutet – och som kommer att fortsätta åtminstone fram till dess att regeringen slutgiltigt sätter ner foten – var dock lika given som förväntad. Den främsta kritiken mot slutförvaringen rör kärnbränslets långa halveringstid. Behållarna med kärnavfall som ska kapslas in och sänkas ner 500 meter i berggrunden ska helst hålla tätt i 100 000 år. Det är ett hisnande perspektiv. Vad händer om någon av behållarna spricker innan dess? Hur säker kan man egentligen vara på ett materials hållfasthet över så lång tid?
Det är rimliga invändningar mot ett slutförvar, men argumentationen haltar. För oavsett om man är för eller emot kärnkraft så ligger det använda kärnbränslet på mellanlagringen i Oskarshamn och väntar – och någonstans måste man göra av det. Helst då också någonstans mer beständigt än i två vattenbassänger vid den småländska kusten.
Och det är inte heller säkert att kärnbränslet måste ligga kvar i en närmast evighet. Det var visserligen sant när debatten om slutförvaring inleddes, det är nog fortfarande sant ett tag till, men behöver inte alls vara det om några år. Det uran som blir avfall vid kärnkraftverken sönderfaller till stor del till plutonium, som hittills inte har återanvänts som bränsle. Men om och när den fjärde generationens kärnkraftverk blir verklighet, kommer plutoniumet och även andra delar av avfallet att kunna återanvändas som bränsle.
I stället för att som nu bara använda en bråkdel av kärnbränslet för energiframställning kommer mycket större andelar att kunna användas. Även halveringstiden kan bli betydligt kortare om en större del av dagens restprodukter återanvänds. Om halveringstiden krymper från 100 000 till 1 000 år, minskar också riskerna för att bränslekapslarna ska spricka.
Så det borde inte vara kontroversiellt av Östhammar att välkomna slutförvaring i kommunen. Och det är på tiden att regeringen, trots Miljöpartiets motstånd, också till slut fattar beslut om var kärnbränslet ska hamna. Inte bara är den svenska lösningen med inkapsling långt ner i berggrunden säker. Den kanske inte kommer att behövas om alls några år.