Lärarförbundet meddelade nyligen att undersökningen “Bästa skolkommun” ska läggas ner. Anledningen är att så många kommuner presterar så dåligt att rankningen “inte längre tjänar något positivt syfte” enligt ordföranden för Lärarförbundet Johanna Jaara Åstrand (Expressen (17/11). Nu tycks däremot svensk skola ha blivit så dålig, att konsekvensen är att man inte längre vill mäta hur dåliga skolor i vissa kommuner är.
Det är en märklig slutsats från Lärarförbundets sida.
Syftet med rankningen har varit att belysa de problem som finns i skolan för att få kommuner att prestera bättre. Lärarförbundet har naturligtvis sina intressen, och helst skulle skolan granskas av en helt oberoende part. Men rankningen har ändå fyllt en funktion. Under 2020 kom Uppsala kommun på plats 216 av 290 kommuner i skolrankningen. Knivsta hamnade på plats 235 medan sistaplatsen i Sverige intogs av Tierps kommun, bland annat på grund av den låga andelen elever som fullföljer gymnasiet.
Eftersom den årliga rankningen får mycket uppmärksamhet i media tenderar följden att bli att de kommuner som underpresterar försöker förbättra sig. Ingen vill naturligtvis ligga på Tierps sistaplats.
Att sluta med granskningar som visar på problem är därför snarast att underlätta för kommuner att fortsätta missköta sitt uppdrag. På vilket sätt gynnar det elever och lärare?
Men de senaste åren har det uppstått en rad kontroverser när det kommer till att samla in data kring känsliga ämnen. Polisens lista över utsatta områden fick kritik för att vara stigmatiserande. Det övervägdes att göra listan hemlig men polisen bestämde sig senare för att offentliggöra den med hänvisning till att “Det är sällan bra att blunda för fakta”, enligt Mats Löfving, chef för polisens nationella operativa avdelning (SVT 5/6 -19).
I samband med svensk skolas framgångar i Pisa-mätningen 2019 påpekade utbildningsminister Anna Ekström att “Det här är ett styrkebesked, svensk skola står stark”. Det framkom senare att mätningarna inte stämde, många utrikes födda elever hade nämligen varit undantagna – i strid med OECD:s regelverk – från proven.
Det tycks finnas en osund tendens hos makthavare att trolla bort statistik som visar på negativa trender i samhället. Men viktigare än att makthavare slipper att visa upp negativa siffror är att problemen i samhället åtgärdas. Att något går dåligt är inte en anledning till att sluta mäta. Brist på data förhindrar att adekvata åtgärder sätts in.
Hur ska vi kunna åtgärda problem, om vi inte vet vad de beror på?