FN:s 27:e klimatmöte i Kairo, COP 27, riskerar att bli ett i mängden av möten, som slutar i besvikelse nästa helg. Varför? Cyniskt nog kanske på grund av vädret i den rikare delen av världen under 2022. Brandsäsongen i Europa och USA har varit minst lika intensiv som vanligt men inte drabbat lika tätt bebodda områden. Översvämningarna i Pakistan saknar motsvarighet men är i detta sammanhang ”långt borta”.
Forskarrapporterna talar sitt tydliga språk. Nuvarande utsläppslöften pekar mot tio procents ökade utsläpp till 2030 vilket beräknas leda till 2,5 graders uppvärmning i slutet av seklet (DN 26/10). De senaste dagarnas prognoser om ökad avsmältning av glaciärer och en årlig höjning av havet på fem millimeter, mot normalt två millimeter, är allvarliga nog men inte lika visuella som extremväder.
Kanske sker det ett språng på var sjätte klimatmöte? I Köpenhamn 2009 gjordes för första gången substantiella löften om utsläppsminskningar. I Paris 2015 skrevs det första klimatavtalet på och i Kairo 2022 skulle det kunna fyllas med innehåll. För första gången hålls mötet i Afrika, den kontinent som drabbas först och mest av klimatförändringarna. Det betyder hemmaplan för utvecklingsländerna, vars förhållande till väst har varit den stora stötestenen så länge klimatförhandlingarna pågått.
Det finns en oroande tendens att år 2030 börjar tappa i betydelse som delmål för klimatåtgärder, att man talar mer om 2045, 2050 eller ännu längre fram i tiden. Skälen till det är både att det är nära i tiden och den pågående energikrisen med Ukrainakriget som avgörande faktor.
Farorna med det resonemanget är två. Dels finns inga garantier för bättre förutsättningar för skarpa beslut efter 2030. Dels är det bråttom – fortsatta utsläppsökningar de närmaste åren kan leda till att klimatförändringarna blir irreversibla, att de inte går att hejda, vilket professor Johan Rockström varnade för i SVT Aktuellt (6/11).
Brådskan gäller också Sverige och den nya regeringen. Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) har inlett offensivt och sagt att de svenska klimatmålen ligger fast. Men hon gömmer sig delvis bakom EU-lagstiftningen. Hon kallar den sänkta reduktionsplikten för fossila bränslen för ”lite justeringar” som ska ”kompenseras med andra åtgärder”.
EU leder världen i klimatarbetet, men Sverige har också haft en ledande roll inom EU. Den förstärks när Tyskland med flera kämpar mot Putins gaspolitik. Pourmokhtari ska helst resa till Kairo med en färsk statsbudget innehållande ny och konkret klimatpolitik.