För ett år sedan i Glasgow (COP 26) lovade premiärminister Narendra Modi att Indien ska ha ”nollutsläpp 2070”. Utspelet stärkte delegaterna på hela klimatmötet. Fler löften gavs, förhandlingarna intensifierades och resulterade i ett avtal vid mötets slut.
När Sveriges regering i Kairo (COP 27), slår fast att det blir svårt att ha nollutsläpp 2045, att man ”hoppas att andra når dit före oss”, får det precis motsatt effekt. Om inte ens Sverige kan lyckas, hur omöjligt är det då inte för oss som är så beroende av olja, gas och kol?
Förväntningarna på Sverige är rättmätigt höga och symbolvärdet av ett misslyckande därför stort, vilket lär fortplanta sig in i slutförhandlingarna. När detta skrivs står parterna långt från ett avtal. Som brukligt på FN:s klimatmöten lär natten till lördagen och kanske delar av helgen behöva användas.
Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtaris (L) många utspel saknar inte inrikespolitisk kvalitet. Åtta års opposition mot framför allt Miljöpartiet har handlat om förtida nedläggning av kärnkraften och om symbolpolitik som stöd till elcyklar. Då är det inte fel att svara med de stora dragen, elektrifiering, ny kärnkraft och ökat EU-samarbete, som en metod för att vinna makten.
Men det betyder inte att man kan glömma all handfast miljöpolitik så snart man intar Rosenbad. Reduktionsplikt och miljöbilsbonus har betydelse. Klimatmål har ännu större betydelse, särskilt när krig och energikris vänt på förutsättningarna för hela världen.
Skulden ska inte enbart läggas på Pourmokhtari och Liberalerna. I en förhandling med ett fyra-fem gånger så stort SD, som är öppna med att de vill sänka klimatambitionerna, är det svårt att få igenom konkret politik. L hade här behövt draghjälp av Moderaterna. Statsministern i det blivande ordförandelandet i ministerrådet, Ulf Kristersson, hade sitt första möte med många av världsledarna i Kairo. Obegripligt nog valde han att hålla en låg profil.
På fredagen fanns ett utkast till ett förslag om en fond för skador och förluster som orsakats av klimatförändringarna. Det är den stora frågan i Kairo. Den är del av den övergripande fråga som skuggat alla förhandlingar de senaste decennier – orättvisan i att de länder som orsakat de största utsläppen är de som drabbas minst av ett förändrat klimat.
Kristerssons stora klimatutspel kanske kommer. Varför inte på en plats där en ny kärnreaktor ska byggas eller en äldre reaktor återstartas. Dock inte i Ringhals. ”Helt omöjligt”, kommenterade vd:n Björn Linde planerna på en återstart (SVT 16/11).