Många lågstadielärare vittnar om att de redan i första eller andra klass kan peka ut vilka elever som riskerar att lämna årskurs nio utan godkända betyg. Polisen vittnar om att tioåringar används för olika tjänster av gängkriminella. Politiker från vänster till höger lyfter fram de förebyggande insatserna som nyckeln i kampen för trygghet och mot tung organiserad brottslighet.
Ändå satsar Uppsala kommun minst på de yngre eleverna, dessutom allt mindre. Debattartikeln från de 27 låg- och mellanstadierektorerna i Uppsala (UNT 5/9) har karaktären av ett ganska lågmält rop på hjälp, ”vi kan inte i längden bedriva en god och likvärdig undervisning”. Av politikernas svar att döma rör det sig närmast om ett förbiseende. Aha, helt vanliga klasser i inte särskilt utsatta områden behöver också resurser!
Det handlar om grundersättningen för varje skolelev, som enligt rektorerna blivit alldeles för låg. I lågstadiet har den legat stilla de senaste åren, på 68 000 kronor per år, i förskoleklasserna har den till och med sänkts. Högstadierna har däremot fått en ganska kraftig höjning från 85 000 för två år sedan till 92 000 per elev i år.
Sedan tillkommer mängder av tillfälliga satsningar samt riktade statliga bidrag, ofta med adress förortsskolor och rubriker om en likvärdig skola. I valtider kan man räkna med ännu fler utspel av den typen, med satsningar på exempelvis högre lärartäthet. Det är inget fel i sig, då segregationen i städerna är mycket resurskrävande. Men risken finns alltså att andra elever glöms bort.
Det kan också vara extra lockande att sätta in resurser på högstadiet då ”dagen d” närmar sig för kommunen, skolan eller klassen. Hur lyckades vi? Hur många blev godkända? Trots att alla inblandade vet att det är alldeles för sent.
Grundersättningen till en skola ska täcka fasta kostnader som lokalhyra, måltider, el och sophämtning, påpekar de 27 rektorerna. Sedan tillkommer läromedel och personal, allt stöd och extrastöd som eleverna behöver. Behoven finns i alla klasser på alla skolor. Men det är först när det råder kaos som problemen uppmärksammas, det är först då som politikerna ska agera och visa handlingskraft.
Elever ”som precis når upp till målen, men som med lite extra stöd skulle nå längre … får inte alltid tillräckligt stöd”, skriver rektorerna. Det är de lågmäldas krav på förändring, ett påpekande om att hälsan inte alltid tiger still. ”Man ska ju inte behöva särskilda elevsammansättningar för att klara sig”, säger Ulrik Wärnsberg (S), andre vice ordförande i utbildningsnämnden, till UNT. Det är en senkommen men på de 27 skolorna mycket välkommen insikt.