Men opinionssiffrorna tyder på att Stefan Löfven hittills kommit billigt undan. I stället är det allianspartierna – utom centern – som har problem med opinionsstödet.
Hur blev det så här? Först och främst måste det slås fast att skandalen verkligen var en skandal. Den innebar både ett allvarligt lagbrott och en helt ansvarslös hantering av frågor med bäring på rikets säkerhet. Ändå kom den att framstå som en fråga som mest handlade om ett partitaktiskt spel.
En förklaring är att affären briserade under sommaren. Det politiska intresset var lägre än vanligt och regeringen fick tid på sig att försöka definiera om alltsammans till att bli en fråga om partipolitik. Och allianspartierna bidrog själva till detta.
Det samstämmiga kravet på misstroendevotum mot tre statsråd desarmerades av regeringen genom att Löfven omedelbart lät två av dem gå, varpå fokus i stället kom att hamna på det svagast underbyggda kravet – alltså det om misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist. Alliansen laddade kanonen med för mycket krut och drabbades av rekylen.
Man hade kunnat göra på ett helt annat sätt. Om man hade koncentrerat sig på den nödvändiga granskningen i riksdagens konstitutionsutskott så hade frågan förblivit aktuell under många månader, antagligen ända fram till valet 2018. Det kunde ha blivit riktigt besvärande för regeringen. I stället tycks hela skandalen nu näst intill ha fallit i glömska.
Bakom denna misslyckade taktik anas åtminstone två andra faktorer. En är den hetsighet som ätit sig in den samtida politiken. Varje händelse ska föranleda dramatiska utspel och det tycks finnas en utbredd känsla av att man inte finns eller uträttar något om man inte reagerar sekundsnabbt med krav av det ena eller andra slaget. Mer eftertanke hade i detta fall säkerligen gett alliansen bättre utdelning under längre tid.
En annan faktor är att åtskilliga partiaktivister, i synnerhet inom M och KD, inte vill ta till sig att den ”icke-socialistiska majoritet” som de tror finns i riksdagen i verkligheten inte existerar. Sverigedemokraterna är inte ett femte borgerligt parti utan har helt egna ambitioner. Om regeringen Löfven är svag så skulle detsamma gälla en alliansregering som tvingas in i beroende av SD. Ändå känner man ett tryck att visa att man vill komma åt regeringen och metoden har blivit att hota med misstroendevotum mot enskilda statsråd.
Det har inte fungerat – och av allt att döma skulle Stefan Löfven ha suttit kvar också om Peter Hultqvist hade drabbats av ett misstroendevotum. Beskrivningen av skandalen i Transportstyrelsen som bara en fråga om partitaktik skulle ha levt kvar också då. Kan någon föra upp det som verkligen inträffade på dagordningen igen?
Håkan Holmberg