“Det är läskigt att vi ska konkurrera med alla uppsagda som redan pluggat och nu vill skola om sig på landets universitet och högskolor”, säger Embla Sjövold till Dagens Nyheter (12/4). Hon går sista året på gymnasiet och tillsammans med många andra gymnasieelever oroar hon sig för framtiden.
På torsdag är det sista dagen att anmäla sig till höstterminens kurser och program på landets universitet och högskolor. Under pandemin har rekordmånga sökt sig till högre utbildning. Både hösten 2020 och våren 2021 var trycket ovanligt stort. Det är förstås inte särskilt konstigt. Många tidigarelägger att påbörja universitetsstudier. Andra omskolar sig. De som söker för första gången konkurrerar alltså om platserna med betydligt fler än vanligt.
Samtidigt har de inte så många andra alternativ. Coronapandemin har drabbat de sektorer där unga ofta får sina första jobb särskilt hårt. Det gäller till exempel servicejobb och jobb inom hotell- och restaurang. Andra alternativ som unga brukar ha, som att studera utomlands eller ta ett sabbatsår, står inte heller till förfogande i den pandemivärld vi lever i.
Därför kan man förstås förstå att regeringen har valt att utöka högskoleplatserna. Förra året ökade högskoleplatserna med 7600 och i år med 18900 (DN 12/4). Det är inte ett ovanligt sätt att försöka motverka kriser. Hotet om arbetslöshet som biter sig fast är oroväckande. Och förutom att utbildning är ett alternativ till arbetslöshet, kan det också ge bättre arbetsmöjligheter i framtiden.
Men frågan är om det är rätt. Att utöka högskoleplasterna må vara ett snabbt sätt att ge unga ett alternativ till arbetslöshet, men de långsiktiga effekterna kan vara värre. Att snabbt utöka den högre utbildningen kan leda till att kvaliteten försämras; det blir svårt att samordna och planera utbildningen. Därtill kan man lägga att universiteten under ett års tid har förlagt utbildningen på distans, vilket kan göra det än svårare att snabbt ställa om.
Precis som under tidigare kriser används nu universiteten som en arbetsmarknadsåtgärd i sig, och blir en sista utväg för unga som inte har något bättre för sig. Det är både kostsamt och riskerar att underminera den högre utbildningen som institution.
Som så ofta förr är det otydligt vad den högre utbildningens roll i Sverige faktiskt är och bör vara. Handlar det om att yrkesförbereda eller om att ge ett alternativ till arbetslöshet? I så fall finns bättre alternativ. Handlar det om att bidra till bildning och forskning, att ge studenter möjligheter till humankapitalbyggande? Då borde inte universitetsplatserna inte användas som en arbetsmarknadspolitisk sista utväg.