Blivande sjuksköterskor tänker inte jobba på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Studenter som UNT talat med (27/10) pekar på arbetsförhållandena – stressen, arbetstiderna och lönen – som de viktigaste faktorerna bakom att välja bort storsjukhuset. Det är knappast förvånande, särskilt inte efter coronakrisen som lagts ovanpå den redan befintliga vårdkrisen.
Krisen eskalerade i somras, med brist på vårdplatser och sjuksköterskor, vilket ledde till ett vitesföreläggande efter inspektioner från IVO (Inspektionen för vård och omsorg). Akademiska har fått till 2 december på sig att öppna minst 30 nya vårdplatser, annars väntar ett vite på 20 miljoner kronor.
Sjukhuset har överklagat beslutet då man menar att det är omöjligt att anställa så många, 40 sjuksköterskor och 40 undersköterskor, på så kort tid som nio veckor. IVO meddelade dock på onsdagen att man står fast vid kravet.
Att det är kris på Akademiska är ingen nyhet. Jämförelserna med andra sjuksköterskejobb, till exempel inom kommunen eller näringslivet, har egentligen alltid utfallit till regionsjukhusets nackdel. Vad är det som gör att personal trots allt fortsätter att söka sig dit, och att en hel del faktiskt jobbar kvar?
Det går att jämföra med polisyrket. Få söker sig dit med ambitionen att jobba med passansökningar eller trafikkontroller på kontorstid. Desto fler blir nog poliser för att de vill göra skillnad i samhället, för spänningen och oförutsägbarheten. Detsamma kan sägas om akutsjukvården. Eller om journalistjobbet för den delen.
Covidkrisen har fått ansökningarna till sjuksköterskeutbildningen att öka kraftigt två år i rad. I höst sökte 13 procent fler programmet i första hand jämfört med 2020, totalt 14 000 nya studenter. Det är knappast kommunala 8–5-jobb som alla dessa är ute efter.
De nya sjuksköterskestudenterna kommer inte att råda bot på vårdplatskrisen i höst. Men kan de rädda den på sikt? Det beror på. Det finns en hel del som tyder på att måttet kan vara rågat. Under mycket lång tid har den offentliga arbetsgivaren i stort sett litat på att ”kallet” sjuksköterska ska göra att någon hela tiden är beredd att hand om de svårast sjuka. Någon måste ju göra det, men till slut orkar man inte längre.
För den lilla kuggen på det stora sjukhuset blir miljardrullningen åt den ena hållet, besparingspaketen åt det andra, till slut för mycket. Ett vite på 20 miljoner kronor är i sammanhanget nästan betydelselöst. Uppgiften för regionpolitiker och sjukhusledning är långt mycket större än så. Den är att bli en bra arbetsgivare, att verkligen bry sig om sin personal.