Bristen på sjukvårdspersonal är en återkommande sommarplåga. Just nu lider många sjukhusavdelningar av bristande kompetens och stänga vårdplatser. Just brist på barnmorskor är särskilt akut, barnafödandet går inte att schemalägga till efter sommaren.
Enligt Dagens Nyheters granskning hyr drygt hälften av landstingen in barnmorskor från bemanningsföretag och inhyrningen har ökat stort. 2017 var landstingens kostnader för hyrbarnmorskor 39 miljoner kronor, vilket är mer än en fördubbling jämfört med 2016.
Skattepengarna ska gå till den mest effektiva och ändamålsenliga vården, därför är skenande kostnader ett problem. Samtidigt skulle vården inte fungera utan bemanningsföretagen. Att ha fler arbetsgivare ger bättre möjligheter för yrkesverksamma inom vården att välja en arbetsgivare som passar dem. Men när man i många landsting har en situation som endast ser till att få verksamheterna att gå ihop, landar man i olika tillfälliga lösningar som i längden blir kostsamma för skattebetalarna och riskfyllda för patienterna.
Situationen skiljer sig mellan landsändar. Sveriges vårdapparat är regionaliserad och styrs av 21 självständiga landsting och regioner. Vilket också är ett av delsvaren på frågan varför det är svårt att hitta en tillfredställande och långsiktig lösning på sjukvårdsbyråkratin.
Sjukvårdsdebatten förs ofta på en nationell nivå. Det handlar om privata alternativs vara eller icke vara, om miljardsatsningar eller symbolförslag. Men i praktiken är det landstingen och regionerna som påverkar vilken vård som erbjuds patienterna. Sällan får landstingspolitiker komma till tals eller stå till svars för vilken politik som faktiskt bedrivs inom politikens mest engagerande område. I stället får partiledare sitta i tv-soffor och prata sjukvårdspolitik när frågan avgörs någon annanstans. Landstingen är politikens sorgebarn. I alla fall när det gäller politisk status och stjärnglans. Trots att sjukvården är väljarnas viktigaste fråga lever landstingspolitiken en omotiverat undanskymd tillvaro. Det är problematiskt både för tilltron till men också för styrningen av verksamheten.
I stället för professionell sjukvård får vi en mandatperiodslogik som är besvärande. Långsiktiga beslut fattas av politiker som eventuellt inte sitter kvar när man kan se konsekvenserna av förslaget. Ansvarsutkrävandet blir lidande och förtroendet sviktar.
Statsminister Stefan Löfven vill göra höstens val till en folkomröstning om välfärden. Flera partiledare har sagt att de vill profilera sig i sjukvårdsdebatten. Men stora delar av välfärden styrs inte av staten. Att sjukvårdssatsningar lanseras av nationella politiker och nedskärningar införs av landstingspolitiken står i vägen för den seriösa sjukvårdsdiskussionen.