Medan de flesta njuter av lediga semesterveckor pågår vardagen som vanligt på Akademiska sjukhuset. Vården kan inte ta paus som andra verksamheter, den behövs alltid. Detta behov är ofta större än vad sjukhusen klarar av.
Det är svårt att glömma förra årets krissommar på Akademiska med brist på vårdplatser, långa köer och en ohållbar arbetsmiljö för de anställda. Vi kan bara hoppas att en så extrem situation inte uppstår även i år. Men även om situationen denna sommar inte blir lika svår så sätter sommaren stor press på vården. Något som påverkar både vårdsökande och anställda.
Ständigt kommer det larm om personal som säger upp sig och om vård som inte kommer kunna genomföras på grund av plats- eller personalbrist. Men många av de som säger upp sig fortsätter arbeta inom vården som bemanningspersonal där de får högre löner och kan välja mindre intensiva pass. Att ta in personal från dessa företag blir snabbt dyrt för regionen och är i längden en ohållbar lösning på personalbristen. Särskilt då hyrsköterskor antagligen inte står på kö för att ta just de stressigaste passen på akutmottagningen mitt i sommaren. Vissa av dem sade upp sig just på grund av de passen.
De som valt ett vårdyrke gör det med vetskapen att det inte kommer att vara som ett vanligt kontorsjobb. Arbetet är stundvis stressigt, påfrestande och jobbigt. Detta vägs upp av att få arbeta med människor och göra något meningsfullt. Men man orkar inte för alltid. Några tuffa år av pandemi avlöstes snabbt av förra sommarens kris. Det är inte konstigt att känna att man inte längre klarar av det.
Att skjuta upp planerad vård till förmån för att bemanna akutavdelningarna, att ta in bemanningspersonal och att beorda anställda att arbeta övertid är vanliga nödlösningar. Såväl på Akademiska sjukhuset som på andra sjukhus i landet. Men när semestertider år efter år innebär kris inom vården behöver regionpolitiker faktiskt stanna upp och fundera på var felet faktiskt ligger.
Varje år går Akademiska sjukhuset back men trots detta lyckas man inte lösa återkommande och förutsägbara problem. Det verkar som att problemet snarare är strukturellt än ekonomiskt. Det tar tid att förändra en organisation, att reformera 21 olika som blir fallet med regionerna tar ännu längre tid. Men det betyder inte att det inte är rätt sak att göra. Fler studenter lockas inte till vårdprogram av dåliga arbetsförhållanden och det får inte personalen att stanna kvar. Rejäla förändringar krävs men om de sker kanske vi äntligen kan gå en sommar utan vårdkris till mötes.