Högerpopulism har det senaste decenniet seglat upp som ett politiskt modeord på allas läppar i takt med att politiker över hela västvärlden som Jimmie Åkesson, Donald Trump, och Frankrikes Marine Le Pen vunnitterräng i de allmänna valen. Populismen karakteriseras av att man ställer en påstådd “elit” mot “folket” och säger sig företräda det senare, samt lovar guld och gröna skogar på nolltid.
I högerpopulismens fall handlar retoriken som bekant om ett förljuget medialt etablissemang som lurat på folket invandring och mångkulturalism på de etniska svenskarnas bekostnad. De propagerar även för ett slags nationell nostalgi där allt var bättre förr; “Make America great again” i Trumps fall och Per-Albin Hanssons folkhem för Åkesson. Men populismen finns även till vänster, och där är den faktiskt inte mycket bättre.
För vad om inte populism ska man kalla Miljöpartiets förslag om sex timmars arbetsdag, som skulle kosta staten hundratals miljarder årligen? Eller det demoraliserande friåret som i och med januariavtalet gör comeback – där somliga alltså får betald ledighet på skattebetalarnas bekostnad – och som har visat sig föra arbetstagare längre ifrån arbetsmarknaden. Eller den dåvarande vänsterledaren Lars Ohlys löfte om 200 000 nya välfärdsarbetare som skulle uppnås genom att överge statens överskottsmål? Och vad om inte populism ska man kalla det när den före detta vänsterpartisten Amineh Kakabaveh i riksdagens plenisal förespråkar hundraprocentig marginalskatt på höga inkomster?
Ovan nämnda politik har testats. När den dåvarande franske presidenten Hollande i princip genomförde Kakabavehs förslag om en tokhög förmögenhetsskatt blev utfallet stor kapitalflykt och tvåsiffrig arbetslöshet. Och Greklands skuldberg och ekonomiska stagnation är kanske det yttersta beviset på vad en verklighetsfrånvänt expansiv välfärdspolitik leder till. Grekerna kommer behöva tampas med låga löner, kompetensflykt och låga pensioner för flera decennier framöver.
Vänsterpopulismen kan på så sätt visa sig vara lika skadlig som högerpopulismen trots att den tar sig en annan skepnad – ofta med en mer rumsren fasad där det talas om “folket” mot “den rikaste procenten”, eller genom snack om att allt och lite till ska vara “gratis”. Men det är inget skäl att ställa sig mindre kritisk till fenomenet – faller tillräckligt många för vänsterpopulismens lockelse riskerar vi nämligen att själva hamna i den statsfinansiella skuldfällan med minustillväxt och usla pensioner.