Med all osäkerhet som finns, bilden av Sveriges ekonomi efter coronakrisen börjar så smått att klarna. Det kommer att bli ett ras, med stora hål i statsbudgeten och en skyhög arbetslöshet. Det blir ytterligare minst ett år av kris, följt av flera år med besparingar. Men det finns i alla fall någon sorts bortre gräns, något att förhålla sig till, vilket efterfrågats under hela våren. Sagt med alla förbehåll om ett nytt och oberäkneligt virus.
Den svenska ekonomin befinner sig i fritt fall under andra kvartalet och minskar med hela tio procent, enligt Konjunkturinstitutet (KI). För hela 2020 hejdas fallet enligt prognosen till sex procent av BNP, obetydligt mer än finanskrisåret 2009. Budgetunderskottet blir minst 300 miljarder kronor 2020 och statsskulden kommer därmed att närma sig 50 procent av BNP. Detta är ändå bara hälften så illa som i Sverige i mitten av 1990-talet, och vad länder i Sydeuropa vant sig vid det senaste decenniet.
En stor del av underskottet 2020 kommer från företagsstödet, permitteringar och slopade arbetsgivaravgifter. Tunga poster är också generösare socialförsäkringar, a-kassa och sjukförsäkring. Fara värt är att regeringen viker sig för kraven på förlängningar som kommer från fack och näringsliv, samt från oppositionen till vänster och höger.
Det går att förstå lockelsen. Varför inte låna lite till när man ändå håller på, likt en bostadsköpare som lägger på lite extra på lånet för att få ett fint kök? Nu har man fått den a-kassa man vill ha. Och många företag har mycket osäkra utsikter inför hösten, även om samhället kommit i gång. En statsskuld på 60 procent av BNP är väl ingenting att bråka om, eller?
Att vara snål och tråkig, säga sådant som att ”det kommer surt efter” och att man ska ”spara i ladorna”, är finansministerns roll. Det gjorde Göran Persson (S) 1995, det gjorde Anders Borg (M) 2009 och det måste Magdalena Andersson (S) göra 2020.
Det ”sura” efter coronakrisen är en arbetslöshet på 11 procent 2021, enligt Arbetsförmedlingen. Under våren har 100 000 fler blivit öppet arbetslösa, till stor del i branscher som attraherar svaga grupper som nyanlända och unga utan gymnasieutbildning. Dessa riskerar ett permanent utanförskap som för med sig stora kostnader under lång tid.
Tänk på resten av 20-talet. På en äldrevård som måste restaureras samtidigt som antalet äldre ökar i Sverige i förhållande till dem i arbetsför ålder. Tänk vidare på tryggheten, behoven i försvar, polis och rättsväsende. Då blir det självklart att man måste vara så sparsam som möjligt även krisåret 2020.