Ledare: Sverigedemokraternas kulturkrig är inte regeringens

Länsmuseernas samarbetsråd, Svensk biblioteksförening och fackförbundet Dik, som riktar sig till kulturarbetare, uppmanar i ett öppet brev regeringsföreträdare att markera mot Sverigedemokraterna. 

Alexander Christiansson, SD:s nye kulturpolitiske talesperson, uttryckte nyligen att politiker har en skyldighet att kritisera "opassande" konst och säga att "det där passar inte" (SvD, 1/3). Han har också kritiserat bibliotekens sagostunder med dragshow-artister.

Christiansson är uppvuxen i Livets ord och var under många år manager för sin pappa Ulf Christianssons kristna rockband Jerusalem. När pappan slog igenom på 1970-talet fick han inte stöd från kommunen, hävdar SD-politikern. Proggband som hade en tydlig vänsteragenda fick däremot "miljonbelopp utbetalt", hävdar han.

Nu när han själv är kulturpolitiker verkar han dock inte ha något emot att agera politisk smakdomare. 

Sverigedemokraternas inställning till vad som ska tillåtas och få stöd sammanfattas väl i deras hållning till yttrandefrihetens gränser: Koranbränningar ska självklart tillåtas, men att bränna svenska flaggan ska förbjudas. Med andra ord: Det vi uppskattar vill vi uppmuntra, det vi ogillar ska bort. Principen om armlängds avstånd står för det motsatta.

SD:s inställning är visserligen ingen nyhet. När nationalsocialister 2007 saboterade världskonstnären Andres Serranos fotoutställning A History of Sex på regionmuseet Kulturen i Lund kritiserade SD-toppen Björn Söder utställningen (!). På ett möte med kulturnämnden i Region Skåne uttryckte han då kritik mot finansieringsstöd till "sjuka utställningar" som den i Lund.

Länsmuseernas samarbetsråd, Svensk biblioteksförening och fackförbundet Dik varnar alltså med rätta för SD:s kulturpolitik. Samtidigt skulle trovärdigheten hos dem som protesterar vara högre om de även hade reagerat på politisk styrning från tidigare regeringar. 

När Myndigheten för kulturanalys släppte rapporten ”Så fri är konsten” sommaren 2021 – det vill säga när vi ännu hade en rödgrön regering – varnades det just för den politiska styrningens effekter. Få protester från kultur-Sverige hördes då mot politisk klåfingrighet från rödgrönt håll.

Kulturminister Parisa Liljestrand (M) upprepar ofta att armlängds avstånd gäller. Det går inte heller att misstolka i Tidöavtalet: "Principen om armslängds avstånd ska upprätthållas". Det är bra.

Kulturkriget är trots allt inte regeringens.