Under gårdagen kom SVT/Novus opinionsmätning för juli. Resultatet är varken upplyftande eller förvånande. Bäst går Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, partierna som Januariavtalet explicit skulle exkludera från inflytande. I jämförelse med valresultatet 2018 har V ökat med mer än fem procentenheter och SD, som åter är Sveriges näst största parti, med mer än fyra.
Förlorat har Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna. Moderaterna och Centerpartiet har relativt små förändringar, om än inte särskilt imponerande siffror på det stora hela. Sammanvägningen från Poll of polls pekar i samma riktning.
Januariavtalet förtjänar tveklöst en del av skulden. För vänsterväljare som ogillade den förda politiken fanns bara ett parti att välja. Samtidigt tvingade det fram den hopklumpning av högerpartier som Sverigedemokraterna länge suktat efter. En väntad konsekvens av avtalet, men som hjälpts ordentligt på traven av Moderaternas håglösa oppositionsalternativ och Vänsterpartiets djärvhet.
På ett sätt kan ytterkanternas framgångar ändå sägas vara förvånande. Väljares tendens att söka sig till regeringsbärande partier under nationella kriser, såsom pandemin, har förvisso varit märkbar men ebbat ut snabbare än väntat. Varken Socialdemokraterna eller Moderaterna har lyckats kapitalisera på tillströmningen och med en regeringskris där Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna stod vid rodret behöver både moderater och socialdemokrater inse att agendan inte längre verkar vara deras att sätta.
På längre sikt är framgångarna för populister till höger och vänster inte lika tydliga. Vill endera parti få verkligt inflytande kommer de behöva axla ansvar ihop med de gamla regeringsbärande partierna, och det kan bli kostsamt. Lagar är som korv – man gör bäst i att inte veta hur de blir till, för att parafrasera den amerikanska juristen John Godfrey Saxe.
För populistiska partier är det extra sant. För den som lovar mycket till många ligger den stora risken i att försöka göra verklighet av löftena. Då behöver man, precis som partierna man tidigare gjort motstånd mot, acceptera de svåra avvägningarna, finansiera sina reformer och se resultatet av dem i vitögat.
Den utsikten är dock lika läskig för oss andra, som kan komma behöva delta i experimentet och bara kan korrigera det var fjärde år. Lösningen för de övriga partierna är dock inte att efterlikna sina mer extrema konkurrenter, utan i stället visa prov på långsiktigheten och fingertoppskänslan populistiska partier gör till en poäng att sakna. I gyttjebrottning är det nämligen en fördel att trivas i leran.