Den före detta partiledaren för både Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ presenterar sin syn på kriget i Ukraina i en längre artikel i Dagens ETC (24/7). Hon manar till förhandlingar och visar återigen på den acceptans av despoti som präglat svensk vänster i ett århundrade, men som inte är annat än verklighetsfrånvänd. ”Historiskt vet vi att förhandlingslösningar är den enda utvägen” skriver Schyman. Man kan undra vilka vi ska vara och hur förhandlingar hjälpte Tjeckoslovakien 1968, Israel 1973 eller Hongkong sedan 2018.
Undfallenhet för kritik mot diktaturer, drömmar om ”bord i stället för bomber” som Schyman skriver och en strävan efter skamfull neutralitet präglade länge Sverige. Så sent som 1984 sa Olof Palme ”Vi sysslar inte med antisovjetism”, detta mitt under afghansk-sovjetiska kriget. Han hyllade Castro men jämförde demokratin Israel med Nazityskland. Schyman fortsätter på svensk vänsters ointresse av att i alla lägen stå upp för folks frihet och självbestämmande.
FN utreder krigsbrott och folkmord begångna av Ryssland. Samtidigt uttrycker Schyman en vilja till kompromiss: ”En fredsuppgörelse skulle naturligtvis behöva innehålla eftergifter från bägge håll men den stoppar det omedelbara dödandet och förstörelsen”. Hennes prognos är i bästa fall naiv. Den före detta vänsterledaren hävdar att diplomatin över landsgränser är det som gjort att vi inte är rädda för att Norge, Danmark eller Finland ska invadera oss. Om ens världsbild är att de nordiska länderna skulle kunna vara lika stora hot som en imperialistisk diktatur kan självklart kriget i Ukraina vara svårt att förstå. Frågan bör också ställas vad hon tänker att Ryssland ska göra för eftergifter. Räknar hon det som en eftergift att enbart ockupera en del av Ukrainas landmassa? Schymans uttalade mål är "att rädda människoliv" men strategin riskerar att i stället offra dem.
Tiderna har förändrats. Under andra världskriget när tidningsmannen Torgny Segerstedt skrev kritiskt om Hitlerregimen försökte Sveriges regering stoppa honom. Högerledaren Jarl Hjalmarsson blev utsatt för en häxjakt av Erlanderregeringen när han kritiserade Sovjet 1959. Det selektiva ointresset för att stå upp för demokrati höll sig genom största delen av förra seklet men är idag som tur är undantag.
Idag skickar Sverige vapen till en invaderad demokrati och är på väg in i NATO. För Vänsterpartiet var det allt annat än självklart att hjälpa Ukraina och Schyman förordar nu alltså att en stat som utför krigsbrott ska få en del av landet. Ryggradsreflexen att buga inför despoter sitter i till vänster.