Tuppfäktningen har inletts. Det råder bistra tider med lågkonjunktur i fäderneslandet. Våra medlemmar har fått stå tillbaka, sargade av pandemi och inflation. Nu går det inte längre. Lönerna måste upp. Konkurrenskraften måste värnas. Prioriteringen beror på om man med ”våra medlemmar” avser 60 000 företag eller 1,4 miljoner arbetare. Det är dags för avtalsrörelse, för 3,5 miljoner svenskar.
Riktigt så ödesmättat är det inte. LO:s chefsekonom Torbjörn Hållö och Svenskt Näringslivs dito Sven-Olov Daunfeldt är överens om mycket när de diskuterar förutsättningarna i P1 Morgon (23/10). De talar om det generella läget i svensk ekonomi, om att lågkonjunkturen biter sig fast vilket gör det tufft för både hushåll och företag men att inflationen inte längre är en faktor.
Signalorden märks tydligare när de talar om företagen, särskilt då exportföretagen vars motståndskraft ska ligga till grund för löneökningarna de kommande åren. Hållö beskriver ett läge med höga vinster, hög produktivitet och god konkurrenskraft. Daunfeldt pekar på ett ökat antal varsel och konkurser och en fallande orderingång vad gäller exportföretagen.
Lyssnarna hör oenigheten, klagandet på vinster, hotandet om strejk eller uppsägningar. Få uppskattar att parterna på arbetsmarknaden i stort sett alltid kommer överens. Och att det är ett av Sveriges främsta framgångsrecept, som gynnar jobb och skatteintäkter och som inte minst tar landet genom kriser.
Vi kan påminna oss om vintern 2008-2009, då man kunde höra en knappnål falla på golvet i lagret på Sandvik. Den globala finanskrisen hade tagit ett järngrepp om ekonomin och begreppet ”tomt i orderböckerna” var inte bara någonting man sa. När konkurs och massarbetslöshet hotade satte sig parterna ned och kom överens. IF Metall, lett av Stefan Löfven, gick med på lönesänkningar, vilket var något helt unikt.
Under pandemiåret 2020 valde en stor majoritet att bara förlänga avtalen, utan förhandlingar, vilket den fackliga sidan förlorade på. Även det svenska näringslivet har en tradition av att förhandla och minska effekterna av varsel under kristider, för att behålla kompetensen när det sedan vänder.
Snart sätts industrins märke som resten av arbetsmarknaden kommer att följa. Det lär landa på 3-3,5 procent, vilket ”svider” för arbetsgivarsidan och är ”fortsatt tufft” för arbetstagarna. Det är som det ska vara. Med kring två procents inflation fortsätter återhämtningen av reallönerna och ytterligare några år kan läggas till framgångssagan Sverige.