I dag börjar FN:s klimattoppmöte i New York. Med en färsk budget i bagaget lär Sveriges närvarande regeringsföreträdare förklara hur mycket som satsas på gröna ändamål. Det handlar om att hitta nya fränder i klimatkampen.
Inför mötet har Sverige och Indien utsetts till särskilda gäster. Tillsammans ska de visa hur industrin hjälper samhällen att bli fossilfria. Klimatminister Isabella Lövin (MP) har sagt att det är för att ”vi vill visa på de stora och positiva möjligheter som finns med omställningen” (Di, 21/8-19).
Det är där den politiska stridslinjen sägs gå. EU och en del utvecklingsländer ser möjligheterna, medan bufflar som USA, Ryssland och Kina håller miljön för ett politiskt särintresse. Men det är fel. Klimat- och miljöpolitiken är mitten och centrum för deras agerande. Det är bara målsättningarna som skiljer sig åt.
Ryssland är inte särskilt bekymrade över att Arktis tinar. Det betyder att den norra sjörutten (NSR) som löper rakt genom ryska territorialvatten förblir öppen längre perioder. Därför omorganiserar landet driften av hamnar, tillståndshantering, isbrytning, övervakning, kommunikation och säkerhet längs NSR så att en enda aktör sköter allt. Vips kan man erbjuda världens rederier 1400 mil obruten och garanterat piratfri passage från Norge till Japan, i stället för de 2400 milen genom oroliga vatten via Suezkanalen.
Det här är Rysslands stora geopolitiska motdrag mot Kinas globala infrastruktursatsning, Belt and Road Initiative (BRI) som ska göra ekonomin mindre beroende av inhemsk produktion. Varje år kringskär staten nämligen industrins tillverkning kraftigt men tillfälligt för att förbättra luftkvalitet vid högtider, som nu inför Folkrepublikens 70-årsdag 1 oktober.
I slutet av sommaren meddelade Lövin att regeringen övertar ärendet om Preem ska få bygga ut sitt oljeraffinaderi i Lysekil. Kanske kan regeringen ändå hitta en ny klimatfrände i Kina när de sätter sig i FN:s generalförsamling senare i dag.