Annars kan det sluta illa nere på Eriksbergsvägen.
Sakta i backarna borde nu stadsplanerare och även kommunpolitiker ta det i planeringen av Uppsalas utbyggnad i allmänhet och i Eriksberg i synnerhet. På bara några månader har det inträffat förändringar i den överhettade svenska bostadsmarknaden som gjort att efterfrågan på framför allt dyra bostadsrätter stagnerat.
Det är dags att börja tänka efter, och kanske inse att kurvorna inte kan stiga i i det oändliga. Som exempel kan nämnas att ett byggföretag i Stockholm bestämt sig för att försöka göra om bostadsrätter till hyreslägenheter i stället, allt för att få avsättning för de nybyggda lägenheterna.
Men även efterfrågan på dyra hyresrätter ser ut att stagnera. Familjer med normallåga löner vill eller kan inte betala 15 000 kronor i månaden för en nybyggd trerummare. Då avstår de hellre och väljer att fortsätta bo trångt.
Den höga takten i bostadsbyggandet i Uppsala är ju ett resultat av den hittillsvarande enorma efterfrågan på bostäder i Uppsala. Den längre planeringshorisonten, fram till 2050, utgår från att Uppsala ska ha cirka 350 000 invånare. Ska det målet, eller kanske snarare antagandet, uppfyllas gäller det för kommunen att ligga i och ge utrymme för nya bostäder.
Nu ser det alltså ut som om en svacka har uppstått i behovet av nya lägenheter. Det ger bostadsplanerarna ett utrymme för andrum och eftertanke. Den smått hysteriska inriktningen på att tränga in nya bostäder på varje tänkbar ledig plätt borde upphöra.
Detta gäller inte minst Eriksberg, ett över ett halvsekel gammalt bostadsområde med en blandning av gamla villor, nyare småhus, gamla och nya bostadsrätter och gamla och nya hyresrätter. I dag bor 7 000 människor i stadsdelen och ett tillskott på nära 3 000 planeras.
En så kraftig tillväxt gör att det är stor risk att Eriksbergs karaktär av lugnt, blandat område försvinner. I stället får vi en stadsdel där husen står trångt, där trivseln minskar så att långt färre får del av den trivsel som bostadsplanerarna tydligen tänker sig att fler ska få uppleva.
Eriksbergs många tall- och lövdungar är inte impedimentytor (skräpytor) som kan bebyggas hur som helst, utan noga inplanerade för att göra bostadsmiljön så god för invånarna som möjligt. Träddungarna och gräsmattorna, kälkbackarna och cykelvägarna bidrar till att stärka Uppsalas möjligheter att ta hand om utsläpp från framför allt trafiken.
Var ska då Uppsalas fortsatt utbyggnad ske? Det är inte alldeles lätt att svara på. Varför inte satsa på förorterna Vänge, Bälinge, Storvreta? Annars kanske någon kan börja fundera över om vi verkligen ska bli 350 000 Uppsalabor, 140 000 fler om bara drygt 30 år.
Kersti Kollberg
Fristående kolumnist