Breddad rekrytering talas det ofta om. Den sociala snedrekryteringen är ett problem. Akademiker har akademikerföräldrar. Vilket speglar att alla inte får samma möjligheter från start. Samhället måste sträva efter att fler som vill ska kunna ta steget över trösklarna in i den akademiska världen. Men inte genom att slipa ned dem.
Breddat deltagande, säger högskoleminister Helene Hellmark Knutsson (S), betyder att studenter ska få ”det stöd de behöver för att fullfölja sina studier” (alltså bli godkända), när de väl kommit in på en utbildning.
Men om alla ska godkännas måste det i praktiken ske genom sänkta krav. Det får en rad negativa konsekvenser:
1 Det skapar ökade klyftor i stället för jämlikhet. Det kommer alltid att finnas studenter som håller högsta tänkbara nivå. Detta beror inte bara på förutsättningarna hemifrån, utan även på hur skolan lyckas skapa likvärdiga förutsättningar. Det är samma (höga) krav på alla elever i grundskola och gymnasium som inleder den berömda klassresan. Att från början förvänta lägre prestationer av vissa elever är cyniskt och respektlöst. Att hålla tillbaka ”duktiga” barn är säkert enklare, men inte respektfullt eller på något sätt försvarbart.
2 Pressen att godkänna ”alla” gör att Sverige halkar efter internationellt. Universitet och forskning kommer inte att ses som lika attraktiva, eftersom kvaliteten påverkas.
3 Den forcerade genomströmningen i högskolan har diskuterats länge, det vill säga att studenter som egentligen inte riktigt når upp till nivån godkänd får passera, eftersom högskolan annars inte får betalt. Det sänker kvaliteten. Att ge ”alla” godkänt är en usel förvaltning av de 67 miljarder kronor om året som högskolan kostar skattebetalarna.
4 Universitet och högskolor skickar fel signaler ned i skolsystemet. Man visar att det duger att svenska skolelever har bristande kunskaper i svenska och svårt med matten. En högskola som underkänner den som bör underkännas skickar motsatta signaler. Eleverna måste komma till gymnasiet med bättre basfärdigheter och därefter bli bättre förberedda inför högskolan. Skolan ska ska ha lika höga förväntningar på alla, men i dag har många skolor problem med det kompensatoriska uppdraget. Det är både orättvist och ett slöseri med begåvningsresurser.
Vad S egentligen gör är att de lägger över problemen på arbetsgivarna. Att få ”det stöd man behöver” för att klara plugget är a och o — i grundskolan. Därefter ska eleven börja förberedas för högskolan, där studenten själv måste ta ansvar för att strukturera, planera och fullfölja sina studier. I arbetslivet kommer de nämligen inte att ha någon som hjälper dem göra jobbet.
”Breddat deltagande” är tunn fernissa över växande sprickor i grunden.
Maria Ripenberg
Ledarskribent