I tisdags presenterade Socialdemokraterna sina drygt 200 förslag som tillsammans ska ge ”en ny riktning för Sverige in i 2030-talet”. ”En guldgruva att plocka reformer från”, sade partisekreteraren Tobias Baudin. ”En guldgruva för att kritisera S”, skulle en politisk motståndare kunna kontra. Resultatet av de elva arbetsgruppernas vedermödor innehåller helt enkelt allt tänkbart, från det mest konkreta till de fluffigaste av drömmar.
Lawen Redars och Annika Strandhälls grupper har fått klart mest uppmärksamhet hittills. Redars fälttåg mot segregationen har kritiserats externt och internt. Förslagen till lösningar har ibland Myrdalska proportioner i sin ambition att tvinga människor att flytta och lära sig språk, samt hur kommunernas stadsbyggnad ska se ut. Men som problembeskrivare är Redar värdefull. Utsatta områden har gett henne en vrede som fler borde känna. Det är bara att acceptera hennes förslag eller komma med något bättre själv.
Strandhälls 35-timmarsvecka har redan förkastats av många på goda grunder. Den lär knappast bli S-politik på kongressen i vår och kommer då inte heller att drivas i valrörelsen 2026.
”Lägger man resultaten från de olika arbetsgrupperna bredvid varandra hänger ingenting ihop”, suckar Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg (29/8). Liksom alla kongressombud som kommer till Göteborg i maj känner han uppförsbacken. Hur ska det bli ett partiprogram av det här, ett alternativ till Tidöregeringen? Det spretar ju åt alla håll!
Magdalena Anderssons arbetsgrupper är ett brott mot S-traditionen att gå till val på ett öppet mandat, att inte blotta sig för kritik på förhand. Så agerar ett verkligt maktparti, men det har fungerat sämre och sämre när Socialdemokraterna mer blivit till ett parti bland andra. Vad vill de egentligen, har allt fler väljare frågat sig. Andersson hade helt enkelt bestämt sig för att aldrig mer gå till val på förslag som Familjeveckan (den som glömt vad den innebar är ursäktad).
Spretigt, var det ja. S-arbetsgrupperna är kravliberaler med språk- och inkomstkrav. De är vänsterpartister med gratis kollektivtrafik, tandvård och (nära på) elbilsleasing. När arbetsgrupperna kastar loss är budgetdisciplinen på nollpunkten. Infrastruktursatsningarna ska dubblas, så bra då.
Det är som sagt bara att börja jobba och snickra på partiprogrammet. Natoförsvaret ska in i ekvationen också, liksom de gröna industrisatsningarna och det fördubblade energibehovet. Regeringspartierna kan heller inte sitta på händerna fram till nästa val. Det stora oppositionspartiet är inte idélöst längre, snarare tvärtom.