Den krisen har pågått ända sedan de stora folkliga manifestationer som kallas Euro-Majdan 2014 ledde till att president Viktor Janukovytj flydde till Ryssland. Ryssland annekterade samtidigt halvön Krim och försökte bryta loss delar av övriga Ukraina från Kievs kontroll. Ryssland kontrollerar alltjämt Krim – utan internationellt erkännande – men planen att bryta sönder hela Ukraina misslyckades.
Ett par områden längst i öster kontrolleras av så kallade separatister, som i verkligheten snarast är beväpnade ryska ”frivilliga”. Situationen är en så kallad frusen konflikt som kan hålla på hur länge som helst. Ukraina har stora inrikespolitiska problem, men har ändå en fritt vald president, den EU-vänlige Petro Porosjenko, och ett valt parlament. Nästa år hålls nya presidentval.
Säkerligen är detta val en faktor bakom den nu uppblossande krisen. Ryssland hävdar att krisen skapats av Porosjenko som ett sätt stärka sin ställning. De tre ukrainska fartyg som stoppats och beskjutits ska ha gjort farliga manövrer och vägrat att lyda ryska order, varpå Ryssland såg sig tvunget att hävda sin territoriella integritet.
Men varför skulle Porosjenko riskera sin ställning genom att provocera fram en kris som lika väl kunde leda till helt motsatt resultat och kanske till en större rysk militär operation riktad mot Ukrainas suveränitet?
I världen i övrigt, i Europa likaväl som i USA, konstaterar politiska ledare och kommentatorer i stället det uppenbara: Ryssland vill upprätthålla trycket och visa att man anser att Ukraina ingår i den ryska säkerhets- och intressesfären. Det markerades också när bron till Krim invigdes nyligen. Men det finns, som många påpekar, ett avtal mellan Ryssland och Ukraina som tillåter båda länderna att bedriva sjöfart genom sundet.
Grundfrågan handlar om Ukrainas rätt att forma sin egen politik, inräknat utrikes- och säkerhetspolitiken, utan att låsas av något lydnadsförhållande till Moskva. I Ryssland, och i synnerhet inom de storryska nationalistiska kretsar som president Putin uppmuntrar, finns däremot en utbredd uppfattning att Ukraina egentligen inte ens är något land utan ska ses som en rysk provins som på sin höjd kan utöva ett lokalt självstyre.
I Ukraina är självkänslan och längtan efter att tillhöra det övriga Europa tvärtom stark. I höstas beslöt den ukrainska ortodoxa kyrkan att bryta med Moskva-patriarkatet – ett beslut med stor symbolisk innebörd. De ryska reaktionerna var häftiga. Men Ukraina är obestridligen en självständig stat med samma rätt som alla andra att hävda sin integritet, territoriellt och på andra sätt. Det måste vara utgångspunkten för omvärldens reaktioner på den nya krisen.
Håkan Holmberg