Genom Schengenavtalet förband sig merparten av EU samt Norge, Island och Schweiz att avskaffa gränskontroller mellan länderna. I snart 25 år har principen om fri rörlighet varit en symbol för det moderna Europa. Avtalet tillåter dock vissa undantag där länder får upprätta temporära gränskontroller i högst sex månader, och vid exceptionella omständigheter i max två år.
Den socialdemokratiska regeringen har motiverat gränskontrollerna mot Danmark på en lång rad olika sätt sedan de först infördes i samband med de stora flyktingströmmarna 2015. I regeringsbeslutet från i maj i år anförs den sammantagna terrorhotnivån i Sverige, brister i kontrollerna vid EU:s yttre gräns samt dålig efterlevnad av Dublinförordningen som anledning. Att dessa är uppenbart otillräckliga och således bryter mot förordningen framgår både av ett avgörande från EU-domstolen och Europeiska kommissionens tidigare uttalanden. Att regeringen i senare kommentarer lagt till kriget i Ukraina på listan över anledningar förändrar sannolikt ingenting.
Anledningen att Sverige hittills inte stött på större patrull handlar dels om att ingen beslutat sig för att stämma, dels om att kommissionen verkar ovillig att gå fram för hårt då bland andra Tyskland och Frankrike agerar på ett liknande sätt. Kontrollerna kommer dock med en betydande kostnad, även om Sverige inte börjat få viten (än). En rapport från Sydsvenska handelskammaren beräknar att de samhälleliga kostnaderna redan uppgår i miljardbelopp. Om övriga Schengenländer följer efter skulle den summan i stället räknas i hundratals miljarder.
Att åtgärden handikappar ekonomin i Öresundsregionen är dock bara en del av problemet. Det hämmar också en fundamental del av EU-gemenskapen när gränserna mellan länder återupprättas. Regeringens olika skäl för att upprätthålla kontrollerna framstår som futtiga i jämförelse, och det verkar inte bättre än att det egentliga skälet är att regeringen är rädda för att tappa i opinionen om de framstår som veka i sin migrationspolitik. Kontrollerna verkar därför kvarstå mot bättre vetande.
Mer än så undergräver agerandet viktiga institutioner. När Sverige kritiserar Polen och Ungerns ökade repression är juridiska argument om de friheter som garanteras i olika fördrag centrala. Denna kritik ekar dock aningen ihåligt när Sverige, med hänvisning till vagt definierade säkerhetsintressen, begränsar friheter som funnits i Norden sedan långt innan unionsinträdet. Det måste få ett slut.