Diskussionen om skjutvapenvåldet i Sverige har förändrats 2022. Ingen säger längre att problemet är isolerat till de kriminella gängen. Få hänvisar till statistik från 1970-talet som visar att ”det dödliga våldet” inte har ökat. Det beror nog dels på antalet dödsskjutningar, 59 hittills i år, dels på en allt större hänsynslöshet hos gärningsmännen.
Något hände sommaren 2020 när 12-åriga Adriana dog av en förlupen kula i Norsborg. Sedan dess har en polis i tjänst dödats, en kvinnlig turist på ett köpcentrum skadats och det finns flera exempel på när ”fel” person har skjutits. Förövarna är impulsiva, inte så noga i valet av tid och plats och de använder ofta automatvapen. Därför finns det numera objektiva skäl att vara orolig. Frasen ”man törs inte gå ut” är inte slentrian, den bygger också på en faktisk ökad otrygghet i många områden.
Insikten om den organiserade brottslighetens påverkan på samhället börjar sakta att sjunka in. Vapenterrorn har betydligt bredare konsekvenser, rent geografiskt, än vad man kanske tidigare trott. Runt varje avlossat skott bildas en ring av akut rädsla som snart övergår i förändrade vanor och självpåtagen isolering. Även om gärningsmännen gripits och det så småningom lugnat sig finns begränsningarna kvar.
Under de senaste tre åren har 700 skjutningar i Sverige ägt rum inom 500 meter från en skola, visar en SVT-granskning (29/11). Totalt har 196 000 barn, nästan var femte grundskoleelev, berörts. Skolor i eller nära utsatta områden har ”inrymningsplaner”. I ett reportage berättar låg- och mellanstadieelever om känslan i våldets närhet, om att det ändå känns tryggt inne i skolan. ”Matsalen har stora väggar och de kan inte skjuta in”, som en flicka uttrycker det.
Polischefen Carin Götblad, Nationella operativa avdelningen (Noa), varnade i en efterföljande diskussion för en alltför ”alarmistisk” syn på skjutningarna, att en stor majoritet sker utanför skoltid. Hon fick delvis mothugg av Anna Grill, rektor på Fröslundaskolan i Eskilstuna: ”Barnen blir isolerade i hemmet för att föräldrarna inte vågar släppa ut dem”.
Det finns ju ett efter skolan också. När barnen ska därifrån och hem. ”De hade masker och glodde lite på mig sedan börjar de ta fram vapen”, säger en pojke till SVT. På fritids kan det bli ”panik för de tror att han ska komma in”. På fritidsgårdar runt om i landet är det också vanligt med äldre före detta elever som skapa otrygga miljöer.
När det gäller hemmet kan var och en fråga sig hur barnens rörelser förändrats sedan skjutningar förekommit, till exempel i Gränby, Gottsunda eller Stenhagen i Uppsala. Gäller samma regler och tider som tidigare för affären, fritidsaktiviteten eller att cykla till kompisar? Troligen inte.
Regeringen och oppositionen är överens, polischefen Götblad och rektorn Grill likaså, om att nyrekryteringen till gängen måste stoppas. Det förebyggande arbetet mellan skolan och myndigheterna måste skruvas upp ytterligare. Men det räcker inte.
Varje skott träffar betydligt fler än sina tilltänkta offer och folk i deras närhet. Offren är en hel generation barn som redan innan gängskjutningarna tog fart hade ett dåligt utgångsläge, med mycket skärmtid och ökad isolering.
SVT-granskningen stärker uppfattningen att varje metod måste prövas för att få fler gängkriminella bakom lås och bom. Det är därför det varit lugnare i Gottsunda det senaste året, eftersom fler nyckelpersoner i Gottsundanätverket är frihetsberövade (UNT 3/11). Det finns risker med en del av förslagen som ligger, i integritets- och rättssäkerhetsaspekter, men priset för inte försöka kan också bli mycket högt.