En sak är säker, man kan inte anklaga Helena Proos (S), ny ordförande i regionstyrelsen, för att ligga på latsidan. Den nya regionmajoriteten hade bara suttit vid makten ett dygn när det började klia i fingrarna på Proos: ett brev skickades i väg till regeringen, vilket UNT tidigare skrivit om (21/2).
Brevet var en inbjudan till statsminister Ulf Kristersson (M) att besöka regionen för att diskutera de utmaningar som vården står inför och samtidigt ett öppet äskande om ökade statsbidrag. Ett tiggarbrev, om man vill vara elak. Detta motiverades med Kristerssons löfte om att vårdpersonal inte skulle behöva varslas.
Kritiken från nyss avgångna ordföranden, Moderaternas Emilie Orring, var förstås given: ökade bidrag behövs inte. Alliansen har hållit hårt i pengarna, inte höjt skatten och dessutom lyckats bygga upp en välbehövlig buffert. Enligt Orring borde Proos ”fokusera på den egna uppgiften: att leda region Uppsala, korta vårdköerna och modernisera regionen”.
Det är förstås givet att det nya och det gamla styret gör olika bedömningar, så ser den politiska logiken ut. Till det nya regionstyrets försvar ska också läggas att även andra regioner flaggar för ekonomiska problem.
Sveriges kommuners och regioners chefsekonom Annika Wallenskog menar till exempel i en intervju med Dagens Samhälle att regionerna kommer att tvingas till neddragningar alldeles oavsett om regeringen skjuter till mer stöd eller ej.
Både Proos och Orring har poänger med sina resonemang. Ja, Region Uppsala har det tuff, men nej, det är inte givet att mer pengar löser problemen. Men ”tiggarbrevet” är fortfarande knepigt, även om man helt köper de regionala socialdemokraternas verklighetsbild.
Det som borde vara den stora invändningen mot agerandet är nämligen inte att det nya regionstyret äskar mer pengar från regeringen. Det problematiska med Proos brev är att hon sätter likhetstecken mellan sitt eget parti och Region Uppsala.
Som regionstyrelsens ordförande är hennes uppgift att leda regionen utifrån de förutsättningar som ges. Som socialdemokrat kan hon förstås vara kritisk till regeringen, men ämbetet och hennes partitillhörighet är två skilda saker, som även fortsättningsvis bör hållas isär. Brevet är först och främst ett partipolitiskt inlägg, ett sätt för Socialdemokraterna att klämma åt regeringen.
Därför borde det inte ha skickats. Och därför är det problematiskt.
Man ska förstås akta sig för kontrafaktiska resonemang – och Helena Proos lyfter även fram det brev som skickades under pandemin – men handen på hjärtat: Är det någon som tror att tiggarbrevet gått i väg om Magdalena Andersson var statsminister?