Det svenska systemet med flera mindre partier har tydliga fördelar. Att skapa långsiktiga majoriteter är inte en av dem. Och det är helt okej, regeringskriser är inte hela världen.
Försöker man styra utan en majoritet i ryggen sitter man på övriga riksdagens nåder. Det vet alla, hur förfärade politiker än försöker spela när det väl blir ett faktum.
Bland demokratiska länder skiljer sig statsskicken åt på centrala punkter. Vissa har separata val för regering och riksdag, andra har valkretsar som sätter höga spärrar för mindre partier att komma in. Oavsett brukar det vara en viktig fråga hur makten fördelas mellan beslutande och exekutiv makt. I Sverige är så inte fallet.
Det låter kanske konstigt men har historiska förklaringar. Den senaste regeringsformen utformades för att strömlinjeforma processen, minska maktdelningen och förnya arbetssätten. En hel del av detta går att invända mot på principiella grunder, men det framstår också som något av en översyn att inte göra riksdagens kontroll över vissa av regeringens befogenheter starkare. Eller så kanske det var avsiktligt.
Med en stor mängd partier i riksdagen behöver stora koalitioner bildas för att kunna aspirera på verkligt inflytande. I takt med att partierna blivit fler och den relativa makten skiftat bort från socialdemokrater och moderater har projektet att bibehålla sådana koalitioner blivit allt svårare.
Vad säger det här oss då om dagens situation? Egentligen inte särskilt mycket mer än att med en fragmenterad riksdag kommer regeringskriser helt enkelt bli något att vänja sig vid. Detta då en stark regeringsmakt gör incitamenten för att tolerera en minoritetsregering och förhandla förslagen brett i kammaren är få. Det är helt enkelt en del av systemet vi valt.
Det är samtidigt inte en naturlag. Det finns många sätt att balansera olika maktcentrum mot varandra och renodla de olika institutionernas uppdrag. Vi kan dock inte både äta kakan och ha den kvar. Vill man ha en bred och pluralistisk riksdag kan man inte samtidigt hoppas på att den ska utse långsiktiga och stabila regeringar, om det samtidigt innebär en väsentlig delegation av makt.
Lägger vi på några lager av politiska intriger, en dos partier som vägrar prata med varandra och en nypa heliga kor så har vi en parlamentarisk cocktail som ingen riktigt vet vad den smakar.
Bon appetit.