Med tio dagar kvar till regeringens budgetproposition presenteras i sin helhet kan man redan skönja en tydlig riktning. Under pandemin tog regeringen gladeligen på sig de stora spenderbyxorna, och sprätte pengar på såväl nödvändiga åtgärder för att lindra effekterna av pandemin som att finansiera regerings- och stödpartiernas gamla käpphästar. Att döma av vad som presenterats hittills ser byxorna ut att sitta på hela vägen fram till valet.
Finansministerns bedömning av reformutrymmet till 74 miljarder kronor skiljer sig väsentligt från Konjunkturinstitutet och Ekonomistyrningsverkets respektive bedömningar av läget. Oavsett vilken kalkyl som faktiskt kommer närmast verkligheten finns det mycket att säga om läget som Sverige befinner sig. Pandemin kommer ha gett många konsekvenser som vi kommer behöva dras med en lång tid, men ekonomin som helhet har klarat sig bra trots förutsättningarna.
Regeringen kommer vara snabba att ge sig själva äran för det, men som vanligt finns det mycket att tacka/beskylla sina företrädare för. I det här fallet ärvde regeringen en ekonomi i bra skick, och ett Sverige som manövrerat den tidigare finanskrisen väl. Man tog även över efter en regering som gjort många (impopulära men nödvändiga) strukturreformer för att stärka konkurrenskraften och deltagandet på arbetsmarknaden.
Större strukturreformer är också något som varit frånvarande de senaste två mandatperioderna. En viktig förklaring är det splittrade parlamentariska läget. Regeringen har behövt förhålla sig till en bångstyrig opposition och ett spretigt regeringsunderlag. På så sätt kom pandemin som en läglig ursäkt för att föra en expansiv ekonomisk politik. Att ge alla något att nöjas över är enklare om man slipper de svåra avvägningarna och kan dra kreditkortet några gånger extra. Lägg till att det nalkas val och se hur stålarna flödar.
Det är i den kontexten som de rullande budgetnyheterna ska läsas. Fredrik N G Andersson och Lars Jonung, båda vid ekonomihögskolan i Lund, påpekar i en artikel (SvD 8/9) hur den expansiva budgeten regeringen rullar fram inte främst ser till landets ekonomiska behov, utan till regeringens politiska diton. I takt med att samhället öppnas upp, ekonomin går bättre och arbetsmarknaden sakta återhämtar sig framstår spenderbyxorna alltmer oklädsamma.
Å andra sidan kanske det är enda alternativet för någon som behöver säkra såväl Vänsterpartiets som Centerpartiets mandat för att slippa avsluta mandatperioden på samma sätt som den började; med att styra på oppositionens budget.