Ett Uppsalaföretag lanserade 2006 en maskin som kunde utföra hundratals blodtester samtidigt och ge helt pålitliga provsvar på mindre än en minut. Man hade inlett ett samarbete med SVA (Statens veterinärmedicinska anstalt) i Ultuna. Tajmningen var fantastisk eftersom fågelinfluensan (H5N1) hotade världen och de första fallen redan upptäckts i Sverige. Det såg ljust ut för företaget.
Den dåvarande statsepidemiologen Annika Linde suckade ljudligt när UNT ringde upp för att meddela de goda nyheterna. ”Ge mig någon som kan springa in med proven på halva tiden i stället”, sade hon bland annat. Artikeln på ekonomisidan blev början till slutet för Uppsalaföretaget, som satsat allt på att utveckla maskinen och bli en ledande aktör i kommande masstester.
Halvtannat decennium och flera hotande pandemier senare är statsminister Stefan Löfven och socialminister Lena Hallengren (båda S) förvånade och besvikna över att det genomförs så få coronatester i Sverige (en knapp tredjedel av utlovade 100 000 i veckan). Labbkapaciteten byggdes snabbt ut men testerna uteblev. ”Jag trodde naivt att det skulle vara lite mer huggsexa om att få del av de här testerna”, sade Hallengren i Ekots lördagsintervju (23/5).
Löfven hänvisar till ”testmiljarden” som delats ut och att regionerna har ansvaret för att testerna blir gjorda. Regionerna har också testat patienter och sjukvårdspersonal men inte ”andra samhällsviktiga funktioner”. Enligt Hallengren ska regionerna testa bredare. ”Nej”, sade Stockholmsregionrådet Irene Svenonius (28/5) och hon har rätt. Andra grupper ”behöver hanteras utanför respektive regions sjukvårdsuppdrag” enligt FHM:s nationella strategi.
Att testning och smittspårning är a och o för att hålla tillbaka pandemin har de flesta insett vid det här laget. Vissa länder, som Sydkorea och Tyskland, har till fullo insett vikten av att snabbt få hela kedjan på plats, från provtagning till färdigt resultat. Danmark testade redan i april 70 000 i veckan och vill skala upp till 300 000. Även i Norge testas fler än i Sverige.
De svenska problemen har varit tydliga i decennier. Staten pekar med hela handen – delar ut miljarder till skola, vård eller omsorg – sedan händer ingenting. Det kallas kommunalt självstyre och kan på många sätt vara bra till vardags. Men i ett nationellt krisläge fungerar det inte. Försvarsministern har det övergripande ansvaret för varje kompani. Departement med ansvar för sjukvård och äldreomsorg är det bara på papperet, vilket varit plågsamt tydligt de senaste veckorna.