Beträffande coronastrategi är det alltid lättast att vara efterklok. Kanske ligger Sverige fel med lättandet av restriktionerna i tisdags? Det verkar inte så – smittspridningen och sjukhusinläggningarna fortsätter raskt nedåt – men man vet aldrig. Inte heller vet man om vaccinationerna biter på nya varianter som kan komma in från länder där vaccinationerna knappt påbörjats. Eller om det blir en fjärde våg bland ovaccinerade skolbarn till höstterminen, vilket de numera 26 FHM-kritiska forskarna fruktar (DN Debatt 3/6).
Vilket land som lyckats bäst när alla faktorer (inte bara dödstal) vägts samman är alldeles för tidigt att säga. Det saknas knappast duktiga epidemiologer och smittskyddsläkare i Sverige. Att de inte riktigt håller sams är också helt naturligt, man kan som sagt aldrig veta. Det viktiga inför framtiden är att politiken håller måttet, att riksdag och regering förmår dra slutsatser av forskarnas rekommendationer och att Sverige håller en hög beredskap. Pandemin har visat att det finns stora revor i krishanteringen.
Konstitutionsutskottets (KU:s) granskning som presenterades på torsdagen riktade på sex punkter en kraftig kritik mot regeringen. Få överraskades nog av listan: testningen och smittspårningen, det bristfälliga och senkomna skyddet för äldreomsorgen och hanteringen av pandemilagen är de tyngsta invändningarna.
Den som vill försvara regeringen, och det vill många, kommer med den givna invändningen att ett nytt virus är mycket svårt att förutse och att åtgärderna därför inte prickar rätt. Med andra ord: oppositionen hade inte gjort det bättre. Sedan kan ansvaret späs ut ytterligare genom att lyfta fram regionernas och kommunernas ansvar för vården och omsorgen.
Den spridda ansvarsfördelningen och det kommunala självstyret är ett problem i sig, men det går att komma runt och här förtjänar S-ledda regeringar kritik för sin saktfärdighet. Tsunamikatastrofen 2004 visade att ”regeringskansliet saknade en organisation för att hantera allvarliga kriser” (Katastrofkommissionen, 2005). Vilket ledde till krishanteringen flyttades till statsministerns kansli. Men regeringen Löfven puttade ut den igen 2014. Sedan kom skandalen med Transportstyrelsen, och så pandemin.
Det kommer nya kriser, det kan man vara säker på. Med nya myndigheter och experter som ger sin syn på utvecklingen. Åtgärderna måste sedan vara desamma i Norrbotten som i Skåne, grundade i vad som är bäst för landet. Om de åtgärderna sedan visar sig vara exakt rätt, det är en helt annan sak. Men pandemin får vara den sista krisen där informationen, tyckandet och besluten är gömda under snart sagt varje buske i Sverige.