Kungliga Operan, Nationalmuseum och Naturhistoriska riksmuseet. En scen och två museer som verkligen gör skäl för namnet kulturinstitution. Tillsammans med en handfull andra institutioner förvaltar de en vital del av det svenska kulturarvet – och finns där för alla landets invånare. Det är svårt att tänka sig ett Sverige utan dessa.
Detta, kan man tycka, borde återspeglas i hur de finansieras och förvaltas. Men så är tyvärr inte fallet.
För några veckor sedan larmade Nationalmuseum om att pengarna inte räcker för den ordinarie verksamheten, hyrorna äter upp alldeles för mycket av det statliga verksamhetsanslaget. Sedan årsskiftet håller man därför stängt två dagar i veckan, i stället för tidigare en. Och den tidigare chefen menar att museet kan komma att tvingas lämna sina lokaler om inte situationen förbättras.
För Operan handlar det om en länge uppskjuten renovering medan läget för Naturhistoriska riksmuseet är mer akut: sedan 29 augusti är museet stängt för allmänheten på grund av rasrisk i många av utställningssalarna. Men även för Operan och Naturhistoriska utgör hyrans storlek i förhållande till de statliga anslagen ett stort problem. Till saken hör att hyresvärden är likaledes statliga Statens fastighetsverk.
Den pressträff som kulturminister Parisa Liljestrand (M) och finansmarknadsminister Niklas Wykman (M) – Statens fastighetsverk ligger under finansdepartementet – höll i fredags var därför en rejäl besvikelse.
Liljestrand och Wykman ägnade större delen av tiden åt att förklara att hyresmodellerna skulle ses över – men att det inte skulle innebära någon drastisk förändring av hyreskostnaderna för de aktuella institutionerna. Därutöver förklarade Liljestrand att något slags akutstöd till Naturhistoriska bereddes i regeringen, både sänkt hyra medan museet tvingas hålla stängt och kompensation för de förestående renoveringskostnaderna.
Däremot undveks med närmast klinisk precision det som är pudelns kärna: att det statliga pengarna inte räcker för att betala de statliga hyrorna (och samtidigt bedriva en rimlig verksamhet).
Får man tro ministrarna ska pengarullningen, där staten ger med ena och tar med andra handen, fortsätta. Vad det gäller höjda anslag för att klara hyrorna, vars nivåer inte kommer att förändras, konstaterades också att statens pengar inte ”kommer att räcka till allas önskemål”.
Och det är förstås sant, men lika sant är att det inte skulle kosta många promille av en bensinskattesänkning för att trygga verksamheternas finansiering. Den 20 september lämnas budgetpropositionen över till riksdagen. Då vet vi vad regeringen tycker är viktigast.